Recension: Tokyo Jungle

Djungelns spel

En liten, lurvig dvärgspets rör sig vaksamt fram igenom ett folktomt Tokyo. Vi kan kalla honom för Timmy. Hans ägare försvann hastigt och lustigt för ett par dagar sedan och hungern i hans mage är olidlig. Husse och matte syns inte till någonstans, och var han än tittar är det folktomt. Djuren har till synes tagit över staden.

Den obarmhärtiga hungern tvingade ut honom på de farliga gatorna, långt ifrån det trygga hemmet i ett av höghusen. Timmy smyger försiktigt in i ett buskage och ligger och trycker ett tag. Ett tyst kvittrande hörs, en fågel. Undrar hur den smakar? Den ser nästan ut som den där goda maträtten människorna brukade äta. Den där vars rester ibland hamnade på Timmys tallrik. Lika delar hunger och desperation tvingar Timmy till handling. Buskaget prasslar, sedan hörs ett högt knak medan ett betydligt större, mer aggressivt djurs käkar sluter sig runt Timmys nacke och allting blir svart och tyst.

I en nära framtid har mänskligheten lämnat Tokyo av en outgrundlig anledning. Vildlivet, i form av växtlighet och djur, har helt tagit över Tokyo. Den annars lugna, ordnade staden har degraderat till ett kaotiskt postapokalyptiskt stadie där det starkaste djuren styr.

"Att kaxigt spatsera runt en hörna och få syn på en krokodil som ligger och vakar är en skrämmande upplevelse och oftast en livsfarlig sådan - även för ett lejon."

Tokyo Jungle är ett spel om överlevnad under väldigt karga förhållanden. Darwinistiskt och nästan onödigt hårt skildrar det en serie av djurs öden. Via det kapitelbaserade berättelseläget berättas kortare historier om enskilda djur och den bakomliggande anledningen till att människorna försvann nystas sakteligen upp både via en berättarröst och genom textutdrag från nyhetsrapporter. Men, det känns samtidigt som det mest outvecklade spelläget.

Betydligt större och vidare är nämligen överlevnadsläget, där jag får välja ett av det dryga femtiotal olika djur som finns - de flesta låsta från början och i behov av att låsas upp genom att klara utmaningar med andra djur. Djuren delas in i två distinkta klasser - köttätare eller växtätare. Ett brett spektrum inom varje grupp utlovar variation, frihet och helt olika upplevelser - att spela som en kyckling eller ett lejon är två helt olika utmaningar.

Oavsett vilket djur som spelas finns det nämligen alltid någonting större och farligare högre upp på totempålen. Att kaxigt spatsera runt en hörna och få syn på en krokodil som ligger och vakar är en skrämmande upplevelse och oftast en livsfarlig sådan - även för ett lejon.

Nu är det inte bara andra djur som är det farliga. Föroreningar, sjukdomar och extrema väderförhållanden kombinerat med möjligheten till svält är alltid närvarande faktorer. Att överleva detta blir det centrala och viktigast där är att bilda en familj eller flock. Just familjeskapandet måste uppnås förr eller senare, då inget djur lever längre än 15 år.

"Ramhandlingen kommer vara bortglömd efter ett par veckor men de berättelser som formas under spelets resa, exempelvis hur Timmys liv blev alldeles för kort på grund av en lömsk hyena, glömmer jag inte bort i första taget."

Genom att klara av artspecifika utmaningar, ta över territorium, jaga och nedlägga andra djur (eller mumsa i sig växter) blir det valda djuret starkare och mer lämpligt att bilda en familj, eller så låses nya djur eller bonusföremål upp. Vid lyckad parning blir det istället barnkullen som tas över och blir spelbara.

Trailer för Tokyo Jungle från Gamescom

En fördel med flocklivet är att i trängda situationer kunna offra ett syskon för att undkomma säker död. Och just dödsfallen är Tokyo Jungles allra största styrka och brist under de år och små äventyr som förlöper bildas faktiskt ett band till djuren. Och att få se detta stackars djur plötsligt gå hädan är smått hjärtskärande, samtidigt som det känns aningen för bestraffande, då det dessvärre innebär att starta om på helt ny kula.

Tokyo Jungle faller lite på renheten i det spelmässiga. Egentligen spelar det ingen roll vilket djur som väljs eftersom det är ytterst små saker som ändras spelmässigt utöver valet mellan kött- och växtätare. Utöver att låsa upp fler djur, ett lokalt flerspelarläge och onlinebaserade poängtavlor finns det egentligen inga anledningar till att spela ett enskilt djur till slut mer än en gång. Det är fascinerande att då och då plocka upp spelet och testa ett nytt djur, men mättnadskänslan infinner sig ganska snabbt och Tokyo Jungle bör nog avnjutas i små doser.

Det är, som många andra små spel från Sony Japan, betydligt roligare på pappret och på idéstadiet än i verkligheten. Det är dock väldigt gripande och ett ordentligt överlevnadsskräckspel. Osäkerheten i att som en liten valp, kattunge eller rådjurskid vandra omkring på Tokyos bakgator förmedlas på ett snyggt sätt. Ramhandlingen kommer vara bortglömd efter ett par veckor men de berättelser som formas under spelets resa, exempelvis hur Timmys liv blev alldeles för kort på grund av en lömsk hyena, glömmer jag inte bort i första taget.

7 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Tokyo Jungle Fredrik Johansson Djungelns spel 2012-09-13T17:00:00+02:00 7 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!