Eurogamer.se

Recension: Starvoid

Sikta mot stjärnorna

I en tid när det absolut ska tryckas in flerspelarkomponenter i spel folk helst spelar själva och spel som ingen spelar själv ändå måste ha enspelarkampanjer, är det uppfriskande att Starvoid vågar tro på sin roll som renodlad realtidsstrategi för flera spelare. Tyvärr kan det också visa sig vara ett problem att ha så snäv fokus.

Spelet låter mig axla rollen som en av fyra tillgängliga hjältar. De i sin tur agerar både supersoldater och mobila enhetsbaser på de slagfält där jag gör upp mot mina motståndare. Hjältarna går dessutom att utrusta med olika förmågor och enheter i ett omfattande uppgraderingssystem.

Att slippa bygga baser känns positivt och istället får jag avväga om jag vill ta fram olika trupper redan när jag ger mig ut mot fienden eller om jag vill anpassa truppvalet när jag ser vad det är för fiender som väntar. Nackdelen med att vänta är att den energi det kostar att kalla trupper är samma som behövs för att använda vissa specialförmågor och utan dem är oddsen att överleva betydligt sämre.

"Det är uppfriskande att se spel satsa på att tilltala oss som har svårt att avsätta de längre dedikerade spelsessioner som vissa liknande spel kan kräva."

Det är dock när jag dör och omedelbart kan komma tillbaka in i matchen igen som jag förstår att Zeal Game Studios menar allvar när de säger att spelet ska vara snabbt och lätt att komma in i. Det märks även i att matcherna enbart är tio minuter långa och jag kan hoppa in och ur matcher hur jag vill. Självklart tjänar jag mer av spelets fiktiva valuta om jag deltar genom hela matcher, men det är ändå uppfriskande att se spel satsa på att tilltala oss som har svårt att avsätta de längre dedikerade spelsessioner som vissa liknande spel kan kräva.

Starvoid är byggt i samma motor som Krater men till skillnad från det färggranna Krater har utvecklarna här valt att hålla en färgpalett helt i nyanser av rostbrunt. Det ger en ganska tråkig känsla i banorna men gör det samtidigt lättare att urskilja enheterna mot bakgrunden. Värre är att själva designen på de tre banor som följer med i spelet inte heller är speciellt varierad.

Lanseringstrailer för Starvoid

Dessutom finns bara tre olika matchtyper att välja mellan. Team Deathmatch, som har en tendens att snabbt bli en enda röra av enheter i mitten av kartan. Sabotage, som går ut på att ta sig med hjälten fram till ett "målområde" hos motståndaren och där kasta i laddningar. Det tredje läget är Battle, där det går ut på att inta och hålla olika strategiska punkter. Av de matcher jag spelat har Battle-matcherna varit de mest spännande och det verkar som det är det läge som flest väljer att spela.

När jag säger "flest" är det dock med viss försiktighet. Om det beror på dålig marknadsföring eller att det helt enkelt finns för få som lockas av ett snabbt, kravlöst flerspelar-RTS vet jag inte, men faktum är att det är glest med spelare i serverparken på kvällarna.

För ett spel som är renodlat för flera spelare är givetvis en stark spelarbas livsviktigt och jag kan inte låta bli att vara lite förvånad, för även om spelet kanske är lite tunt när det gäller spellägen och banor så är det rikt på valmöjligheter när man skapar sin hjälte och både taktiken och spänningen finns tydligt där i matcherna.

Utan en rejäl satsning för att öka spelarbasen är jag därför trots allt rädd att Starvoid om ett halvår lever mer upp till andra halvan av sitt namn än den första.

7 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Starvoid Mattias Holmberg Sikta mot stjärnorna 2012-09-18T14:52:00+02:00 7 10

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!