Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Commander Keen: Marooned on Mars (PC, 1990)
Den bästa stunden kommer redan efter första banan. I ett litet grått tält på planeten Mars hittar Billy Blaze det transportmedel som ska bli hans signum: pogostyltan. Det är med denna i högsta hugg som Commander Keen, som han också kallar sig, kan utforska rymdbaserna i vilka de onda hundhumanoiderna vortikonerna byggt upp. I en desperat jakt på reservdelar till sitt rymdskepp, Bönor-och-baconraketen, måste han ta sig förbi alla fällor.
"Keen förflyttar sig obehindrat upp, ner, vänster och höger - i stora, öppna världar."
Mars? Japp!
Som tur är dyker en strålpistol upp redan under första spelminuten. När skjutknapparna på tangentbordet trycks ned hörs ett laserklingande midi-ljud och en elak stråle krossar de gröna rymdbestarna med ögon på långa skaft. Ett högt ZAP! hörs och monstret är nu en ledbruten hög. Billy plockar fram pogostyltan och studsar vidare.
Marooned on Mars är första delen i en trilogi om hur en åttaårig kille i baseballhjälm räddar jorden. Från rymdbaserna på Mars tar de två nästkommande spelen dig med till en vidsträckt månbas i The Earth Explodes och ända in till final i Keen Must Die!, som utspelar sig i vortikonernas egna hem - idylliska förortskvarter som förintas av Billy. Det ena spelet mer genialt i sin utformning och berättelse än det andra.
Men den största styrkan i Commander Keen är bandesignen. Plattformsspel från samma era, och för den delen även i dag, handlar ofta om att ta sig från den vänstra punkten på skärmen mot den högra. Förflyttningar i höjdled är oftast bara hopp från en nivå till nästa. Keen förflyttar sig obehindrat upp, ner, vänster och höger - i stora, öppna världar. Ofta får du ta dig igenom vortikonbaserna ett par gånger för att hitta nycklar, pistoler och extraliv.
Istället för en rak linje expanderar Commander Keen åt alla håll, hela tiden.
Veckans Retrokalkon: Keen Dreams (PC, 1991)
"Strålpistolen är det första som ryker. Inga främmande arter dör med ett ZAP!."
ZAP!? Nepp!
Att sex av sju spel om Billy är fantastiska är inte ursäkt för att göra ett sjunde som saknar charm.
Bara titeln och det den för med sig sänker betyget flera snäpp. I Keen Dreams handlar det inte om att rädda jorden och utforska främmande planter; det handlar om att ta sig ur en mardröm. Keen vägrade äta upp sina grönsaker och skickas upp till rummet och somnar, varpå hans drömmar härjas av ondsinta zucchini, morötter och broccoli. En tråkig berättarstruktur kombinerat med riktigt ruttna fiender, helt enkelt.
Det är ändå bara början.
Strålpistolen är det första som ryker. Inga främmande arter dör med ett ZAP!. Istället använder Keen Flower Power - ett frö som förvandlar de onda tomaterna till snälla solrosor. Inga rykande högar av krossade mångtandade utomjordningar längre.
Inte ens sin pogostylta får Keen behålla. Istället är han dömd att till fots ta sig fram längs tröstlösa miljöer i trist och brun färgskala.
Nej, där får jag faktiskt nog. Beröva Billys på hans laservapen, hans uppdrag från mening och byt ut hans livsfarliga fiender mot sparrisar - och tvinga honom att springa runt i turkos pyjamas; men rör inte hans pogostylta!
