Recension: Borderlands 2

Ny rapport från gränslandet

Det var inte särskilt många som trodde på Borderlands när det närmade sig släpp under hösten 2009. Spelet hade haft en bråkig utvecklingstid och utvecklaren Gearbox Software förknippades knappast med kvalitativa storsäljare.

Spelet visade sig dock vara betydligt bättre än vi trodde, och togs också emot väl - dels av kritiker men kanske framförallt av köparna. Över fem miljoner sålda spel senare har produkten både satt bolaget på kartan samt skruvat upp förväntningarna rejält inför uppföljaren, Borderlands 2.

Borderlands koncept skulle kunna beskrivas som en mix av Diablo och Doom, det vill säga actionpackad förstapersonsskjutare medrfarenhetspoäng, färdighetsträd och inte minst drivor av byte att förse din karaktär med. Det som i första hand fick mig att fastna för originalet var den uppfriskande blandningen av genrer, tillsammans med den smått galna designen och mångfalden av roliga vapen att leka med.

Alla dessa saker är glädjande nog centrala även i Borderlands 2, faktum är att att Gearbox gjort en extremt säker och försiktig uppföljare på alla sätt och vis.

"Alla dessa saker är glädjande nog centrala även i Borderlands 2, faktum är att att Gearbox gjort en extremt säker och försiktig uppföljare på alla sätt och vis."

Lanseringstrailern för Borderlands 2

En sådan approach är såklart positivt på många sätt, då jag får precis vad jag förväntat mig - men samtidigt infinner sig snabbt en oväntad känsla av mättnad. Igenkänningsfaktorn är så hög att det lite grann känns som att jag spelar samma spel en gång till.

Borderlands 2 är givetvis betydligt vassare än sin föregångare rent grafiskt, och den tecknade stilen känns fortfarande både stilig och originell.

Fienders beteende är också ett område som har förbättrats markant. I originalet attackerade i stort sett alla fiender mig huvudlöst rakt framifrån och det slutade ofta med att jag backade tills dess jag hade ett helt tåg av förföljare. Nu är variationen betydligt större; vissa fiender tar mer stationära positioner, andra gör sig osynliga och försöker attackera i ryggen - och så vidare.

I övrigt är det som sagt mycket som är sig likt. Berättandet och dialogen är fortfarande ganska svaga i mitt tycke, trots att dessa bitar ges mer utrymme än i originalet.

Jag får inte riktigt ihop den seriösa och episka handlingen med alla besynnerliga, ofta helt galna, karaktärer som befolkar Pandora. Här hade jag önskat att Gearbox vågat gå hela vägen och gjort en knasigare och särpräglad berättelse som känns mer synkroniserad med resten av spelet.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!