Recension: Pro Evolution Soccer 2013

Evolutionen är nära

Jag måste erkänna att jag tagit en mer eller mindre avsiktlig paus från Pro Evolution Soccer, som ofta går under förkortningen PES, sedan ett par år tillbaka. Det har fått stryka på foten då min ekonomi bara tillåtit ett fotbollsspel per säsong. Men jag erkänner lika glatt att jag en gång i tiden ansåg att Konamis tolkning av den gröna fältets schack som klart överlägset. Så frågan är om detta är året när de vinner mig tillbaka.

Menyerna är lika blippiga och glättiga som alltid. Den glada j-popen som strömmar mot mig har blandats ihop med västerländskt tuggummitrams av varierande kvalitet. Jag stänger således snabbt av musiken och fortsätter in i menyerna. Eftersom att PES sedan några år tillbaka har rättigheterna till Champions League och den sydamerikanska motsvarigheten Copa Libertadores tänker jag att jag ska lotsa mitt kära Arsenal till en hett efterlängtad buckla.

Här möts jag av spelets första svaghet. Endast Manchester United från engelska ligan har korrekta namn och dräkter. Eftersom att det gör lite ont att behöva spela med "North London" i fel tröjor, även om spelarnamnen och utseenden är korrekt, så griper jag efter ett halmstrå i form av lite förbiflytande patriotism. Det får alltså bli Paris Saint Germain med Kung Zlatan i spetsen.

"Plötsligt kan jag slå bollar exakt dit jag vill ha dem, vilket gör att jag inte kan skylla på någon annan än mig själv när mina avslut landar runt hörnflaggan."

Efter att ha stuvat om lite i laguppställningen och blivit glatt överraskad över mycket snygga och intuitiva menyer för strategi och taktik är det dags att börja spela matcher. Tyvärr blir det inte denna årgång av Champions League eftersom att alla deltagande lag inte är licensierade. Jag slumpar ihop en grupp och mitt första motstånd heter FC Köpenhamn.

Väl på plan upptäcker jag det första riktigt starka argumentet för PES 2013. Genom att hålla in vänster avtryckarknapp dyker en pil upp vid min spelares fötter. Den pekar exakt åt det håll jag håller den vänstra analoga styrspaken. Dit jag pekar kan jag passa, lobba, slå djupledsbollar och framför allt, skjuta. Puristen kan stänga av detta visuella hjälpmedel men jag väljer att ha det igång, för det gör stor skillnad.

Ny trailer för PES 2013

Plötsligt kan jag slå bollar exakt dit jag vill ha dem, vilket gör att jag inte kan skylla på någon annan än mig själv när mina avslut landar runt hörnflaggan. När jag lyckas få Blaise Matudi att bomba in ett skott från drygt 30 meter via kryssribban skuttar jag runt i soffan av glädje!

Dribblandet fungerar väldigt bra, de mer flashiga finterna finns kvar och är enkla att hantera, men de behövs generellt inte för att tråckla sig igenom försvar. Istället nyttjar jag effektivt den högra avtryckaren som saktar ner spelet och ger min spelare snabbare vändningar. När jag drar styrspaken bakåt vänder spelaren upp mot motståndaren och kan utmana.

Spelarna runt om mig springer bra i luckor och motståndarförsvaret hänger med. En väl avvägd djupledslöpning kan riva upp stora hål i försvaret där andra medspelare kan hjälpa till. Spelet runt mig lever på ett annat sätt tidigare.

När jag spelade PES senast störde jag mig på att löpbollar gick att använda alldeles för lätt. Så är tyvärr också fallet här. Glädjen av att sätta en boll precis bakom backlinjen till en snabbt springande anfallare förtas av att det lyckas nästan hela tiden.

På samma sätt märker jag att distansskottet som under min första match gjort mig så glad i hågen är lite för lätta att få till. Minst hälften av de mål jag gör uppstår från runt tio meter utanför straffområdet. Det skapar en obalans då det är helt omöjligt att aktivt försvara sig mot. Dundrar du iväg en hästspark så är det inget din motståndare kan göra annat än att hoppas att målvakten är på tårna. Lite mindre ackuratess på siktet hade räckt.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!