Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Olympic Gold - Barcelona '92 (Sega Megadrive, 1992)
Av anledningar vi kanske inte behöver gå in på här (eller behöver vi det? /red.anm.) passar det bra med ett spel som utspelas i Barcelona - Spaniens förmodligen förnämsta stad.
Lyckan är därför total när det faktiskt är så att det officiella OS-spelet från 1992, Olympic Gold - Barcelona '92 är ett förträffligt friidrottsspel.
Utgivarna US Gold var inte alltid bäst på plan, och faktum är att de släppte en hel del skräp. Men just detta spel, som släpptes under Sega Mega Drives storhetstid, var riktigt välgjort. Grafiken och animationen var något styltig, men det var snyggt och påminde om den som fanns i arkadhallarna (och man får inte glömma att "arkadperfektion" var målet för i princip alla spel på den tiden).
Dessutom hade de datorstyrda spelarna olika egenskaper, och det gick att välja mellan olika svårighetsgrader. Svenska var också ett alternativ, vilket säkert gjorde någon glad.
För att vara ett spel i en ofta misshandlad genre (och för att dessutom vara ett licensspel) bjöd faktiskt Olympic Gold på en underhållande sportupplevelse, och US Gold visade att de faktiskt kunde prestera när de ville.
Veckans Retrokalkon: Olympic Games: Atlanta 1996 (Sega Megadrive, SNES 1996)
Okej, så US Gold visade var skåpet skulle stå...synd då att de välte hela möblemanget fyra år senare med Olympic Games: Atlanta 1996.
Grafiken fick ta första smällen, och gick från det klassiska sidoperspektivet till ett isometriskt perspektiv där kameran hänger i luften snett ovanifrån. Det sänkte inte bara synbarheten utan gjorde det även svårt att få till vinklingen under hoppgrenarna.
Svårighetsgraderna fanns visserligen kvar, men var nu helt obalanserade. Och eftersom olika grenar var olika svåra (såklart) gick det ibland åt skogen.
Dessutom var poänglistorna i princip omöjliga att läsa av. Äh, det här var ett väldigt tråkigt spel som befäste de där fördomarna de flesta hade om sportlicensspel ... ja, de som Barcelona '92 ruckat lite på. Tur att dagens OS-spel är bättre i alla fall.
