Eurogamer.se

Recension: XCOM: Enemy Unknown

Känn din fiende

Jake Solomon på Firaxis har ända sedan han började arbeta med spelutveckling drömt om att skapa en modern tolkning av det snart 20 år gamla strategispelet X-COM. För ungefär fyra år sedan fick han till slut chansen att starta sitt drömprojekt och den senaste veckan har jag fått uppleva slutresultatet. Detta har lett till en förälskelse jag misstänker liknar den Jake måste ha erfarit när han spelade originalet 1994.

I XCOM: Enemy Unknown är jorden, som titeln påvisar, under attack ifrån en ras rymdvarelser som hänsynslöst anfaller oss utan att vare sig ge sig till känna eller avslöja några krav eller intentioner. I vad som verkar vara helt slumpmässiga attacker kidnappas människor överallt på planeten och paniken sprider sig snabbt.

Spelet tar sin början när jag erbjuds rollen som befälhavare över en elitgrupp med soldater, forskare, analytiker och ingenjörer som ges tillgång till hela världens resurser i ett desperat försök att försvara vårt hem mot till synes omöjliga odds. Projektet går under namnet XCOM. Stil och stämning för tankarna till BBC:s gamla serie UFO från 70-talet eller för den delen mer moderna påhitt som X-files och den charmiga filmen Mars Attacks!.

"Grunderna sätter sig snabbt utan att för den sakens skull göra avkall på känslan av att det finns otroligt mycket att lära sig att bemästra."

Precis som i originalet är spelet utformat med extremt mångsidiga och djupa strategiska element. Till att börja med har jag en bas att utforma efter mina önskningar. Jag bygger allt ifrån strömförsörjande anläggningar till laboratorier och arbetsplatser för mina ingenjörer. Det går att specialisera sig riktigt ordentligt eller försöka göra lite av varje - valfriheten är stor och känslan av att det är min egen lilla personliga armé jag skapar är påtaglig redan i det här stadiet.

XCOM: Enemy Unknown - Lanseringstrailer

Den enskilt viktigaste beståndsdelen i projektet är naturligtvis mina elitsoldater. Länder världen över skickar det bästa de har och det är sedan upp till mig att utforma en trupp bestående av totalt sex krigare. Väl ute på slagfältet förvandlas spelet till ett turordningsbaserat krig av sällan skådat slag som närmast kan liknas vid en avancerad form av schack.

Jag flyttar mina trupper på ett stort rutnät i de ofta tajta och urbana miljöerna. Att söka skydd är enormt viktigt och ett par felsteg i placeringen eller ett lite för offensivt och otåligt angrepp leder allt som oftast till en död eller allvarligt skadad elitsoldat.

Spelet gör ett otroligt bra jobb vad gäller att lära mig detta ganska avancerade spelsystem. Grunderna sätter sig snabbt utan att för den sakens skull göra avkall på känslan av att det finns otroligt mycket att lära sig att bemästra.

Soldaternas eventuella död är permanent, och tillsammans med den härliga atmosfären och inramningen skapar detta en skön anspänning och dramatik. Jag älskar hur spelet får mig att koncentrera mig så det nästan blöder ur ögonen och när en av mina omsorgsfullt tränade och utsmyckade trupper stupar skriker jag bokstavligt talat rakt ut i vrede.

Kommentarer (12)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!