Recension: Torchlight II

Ett starkt fackelsken i höstmörkret

I mitt första utkast till den här recensionen började jag med två stycken om hur handlingen knyts samman mellan det första och det andra spelet, men uppriktigt sagt förtjänar inte handlingen den uppmärksamheten. Den är på sin höjd en funktionell ursäkt för att dyka in den härliga monster- och utrustningsjakt som Torchlight II bjuder på.

Ska jag ändå sammanfatta handlingen kort så korrumperades en alkemist (kanske den jag spelade i första Torchlight?) av draken Odruks hjärta, och sin väg mot att förgöra balansen mellan elementen i universum börjar han med att förinta staden Torchlight. Därefter är det ditt eller mitt jobb att jaga land och rike runt för att hinna stoppa honom innan det är för sent. På vägen möter vi en standarduppsättning personer och varelser som alla har någon form av hjälp att erbjuda men av någon outgrundlig anledning ändå alltid kräver någon form av gentjänst för att hjälpa till att rädda världen.

En tunn och opersonlig handling är dock lätt att ha överseende med när spelet i övrigt briljerar på nästan alla punkter.

"Att inte kunna länka föremål direkt i chatten är lite tråkigt men en trevligare detalj är att alla föremål som hittas i spelet är individuella för varje spelare, så det finns ingen risk att någon tar "fel" saker."

Verket håller kvar vid den visuella stilen från första delen och skäms absolut inte för att vara både serieliknande och färgsprakande. Jag kan tänka mig att stilen inte tilltalar alla men den ligger helt i linje med den lättsamma stämningen i spelet. Torchlight II gör aldrig något anspråk på att tas på för stort allvar utan kryddar sin värld med en väl avvägd mängd humor. Det vävs in referenser till populärkultur och pikar mot klassiska fantasy- och genregrepp genom hela spelet men bara i precis lagom mängd för att det ska kännas uppfriskande men aldrig krystat.

På ett rent tekniskt plan avslöjas att det här är en budgettitel och i fullt inzoomat läge ser texturer och figurer rätt grovhuggna ut. Det öga för detaljer som världen och animationerna är skapade med skvallrar dock om vilken passion för sin produkt som genomsyrat arbetet hos utvecklarna. Det märks speciellt i de slumpgenererade kartor spelet utspelas i.

Lanseringstrailern för Torchlight 2

Hade jag bara startat spelet en gång och någon sagt till mig att kartorna var handgjorda hade jag inte tvivlat - så pass bra och levande känns de. Glöm de ändlösa grottorna från första Torchlight. Här tas vi istället med på en resa genom öknar, snölandskap och ner i dvärgruiner som mest påminner om steampunkindustrier.

Runic Games har valt att börja om helt på andra ställen och har slängt ut alla de tre klasser vi kunde spela i föregångaren. Istället introduceras fyra helt nya klasser, Embermage, som är en någorlunda klassisk magiker, Berzerker som fokuserar på närstrid och hög skada, Outlander som är en mix av magi och avståndsvapen och till sist en Engineer som är det närmsta vi kommer en tank. Engineer är också den enda klass som har helande förmågor i sitt färdighetsträd vilket gör den till ett värdefullt tillskott i grupper.

De två saker som verkligen saknas i det första Torchlight är ju nämligen dels en mer utmanande svårighetsgrad och dels möjligheten att spela ihop med sina vänner. Glädjande nog är båda punkterna åtgärdade i Torchlight II.

Flerspelarläget hade visserligen gärna fått vara mer genomarbetat, men det fyller sin roll och när jag väl registrerat mig går det smidigt att hitta och ansluta till andras spel och det går bra att växla mellan enspelar- och flerspelarläget med samma hjälte. Att inte kunna länka föremål direkt i chatten är lite tråkigt men en trevligare detalj är att alla föremål som hittas i spelet är individuella för varje spelare, så det finns ingen risk att någon tar "fel" saker.

När det gäller svårighetsgraden i spelet vågar jag påstå att du, om du spelat liknande spel tidigare, bör hoppa över normal och köra direkt på veteran som är snäppet mer utmanande och faktiskt kräver att du tar dig an lite sidouppdrag för att din hjälte ska hålla takten med utmaningen i kampanjen. Det känns konstigt att ta upp det som en glädjande detalj men det är skönt att själv få välja hur svårt jag vill ha spelet direkt från första början, istället för att behöva spela 25 timmar innan jag kan låsa upp den svårighetsgrad där spelet börjar bli roligt.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!