Recension: The Unfinished Swan

En svartvit sagostund

År 1689 beskrev den brittiske filosofen John Locke sin teori om tabula rasa, att varje människa vid födseln är som ett oskrivet blad som alltså formas och fylls på efterhand som åren går. Omgivningen och händelser vi är med om är det som formar oss hävdade han, det finns inget förutbestämt hur vi skall bli.

The Unfinished Swan börjar med en vit värld, ett blankt papper om man så vill. Det enda jag som spelare kan göra är att röra mig och kasta bollar med svart bläck, vilka träffar och färgar världen omkring mig och gör det möjligt att orientera mig. Det som var vitt är plötsligt konturerna av ett rum, en bänk, växter, en stenbumling, en brygga i en sjö eller något annat.

Denna första stund är tvivelsutan magisk - känslan av frihet och upptäckarglädje är oöverträffad i jämförelse med andra spel jag har testat, vilket även hjälps av den totala frånvaron av pekpinnar eller vägvisare och den dramatiska svartvita färgpaletten gör detta till ett otroligt vackert spel, ett verkligt interaktivt konstverk.

The Unfinished Swan är dock mer än ett blankt papper, det finns även en historia som berättas om den lille pojken Monroe som hamnar i denna magiska värld genom en ofärdig tavla hans försvunna mor lämnade efter sig. Detta är alltså en sagobok mer än någonting annat, med en sagovärld som jag hamnar mitt i.

"Det går inte att dölja det ofrånkomliga faktum att detta spel känns mer som en missad möjlighet än någonting annat."

Både historien och tonen den berättas i känns verkligen som en klassisk saga, och under mitt spelande sitter jag många gånger och tänker att detta, det är än en gång beviset på vad spel kan göra bättre och framför allt annorlunda än böcker och filmer. Jag får berättat historien om den gamle kungen som skapat detta märkliga rike, men jag är också Monroe och får upptäcka och se detta rike på mitt eget vis, i min egen takt.

Den hisnande känslan av att färglägga och närmast skapa världen omkring mig avtar dock snabbt, faktum är att det inte tar många minuter innan det börjar kännas enformigt och lite tråkigt. Delvis hänger detta ihop med det faktum att den gode John Lockes teorier motbevisas så brutalt här - denna värld jag rör mig i är inte ett blankt papper jag kan forma och fylla med vad jag önskar. Istället är visar det sig snabbt att det hela spelet igenom är en extremt välsnitslad bana jag följer och min väg alltså är förutbestämd i detalj. Arket må se tomt ut men jag kan bara fylla det med de bokstäver som någon annan sedan länge bestämt.

Lanseringstrailer för The Unfinished Swan

Därmed inte sagt att det inte är en stundtals njutbar resa. Mitt inledande bläckkastande byts senare ut mot andra förmågor, och jag kan inte låta bli att ett par gånger leende nicka för mig själv som ett medgivande av utvecklarnas intelligenta idéer för hur jag tar mig an världen jag befinner mig i. Jag vill inte berätta för mycket om just dessa då det skulle förta en del av glädjen för andra att upptäcka det, men kungens rike fortsätter att vara en stämningsfull plats även när den inte längre är bara vit utan har lite fler konturer. Grafiken bidrar till detta, men också musiken och en omsorgsfull ljuddesign.

De nya spelmekaniker jag får att laborera med gör dock att spelet mer känns som ett hopplock av olika idéer än ett sammanhållet koncept, och det linjära upplägget gör världen både mindre och mindre fantastisk än jag hade önskat. Efter den inledande upptäcktsfärden är det till stor del också en samling relativt traditionella pussel- och plattformsmoment som jag skall ta mig igenom, och både idéer och utförande känns föråldrade och långt ifrån den innovationslusta som möter mig inledningsvis.

The Unfinished Swan är dessutom kort och går att spela igenom på bara ett par timmar, även om det skall sägas att det finns ett visst omspelsvärde för att samla gömda hemligheter och låsa upp alla förmågor. Det kan dock inte dölja det ofrånkomliga faktum att detta känns mer som en missad möjlighet än någonting annat. Det finns ett antal bra idéer och historien om pojken som upptäcker detta sagobokslandskap har potential att skapa ett verkligt fantastiskt äventyr, men det är en potential som inte utnyttjats här. Det är onekligen en unik och ganska trevlig upplevelse, men hade jag haft större möjligheter att fylla det oskrivna bladet efter min egen vilja kunde det varit ett spel som varit magiskt i mer än fem minuter.

7 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: The Unfinished Swan Gabriel Johansson En svartvit sagostund 2012-10-24T16:00:00+02:00 7 10

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!