Recension: Rocksmith

Rock'n'Lär

När Guitar Hero II släpptes till Xbox 360 var jag kung. Jag nötte låtar, lärde mig solon utantill och plockade hem poäng efter poäng i spelets alla låtar och jag investerade snabbt i de uppföljare som släpptes. Jag kände mig som en rockstjärna.

Nu är Guitar Hero en död eller vilande spelserie, tillsammans med majoriteten av musikspelen därute. Men Rocksmith försöker med något annorlunda. Det vill ge mig en liknande upplevelse som i Guitar Hero, men med en riktig elgitarr och ett mål som gör att jag ska lära mig spela den på riktigt. Plötsligt är jag ingen rockstjärna längre, jag är en man på väg mot 30 som inser att allting bara var en dröm.

Rocksmith är lika mycket en interaktiv gitarrkurs som det är ett spel. Innan jag startar det uppmanas jag att fästa de medföljande klistermärkena på gitarrens hals. Detta för att jag lättare ska kunna se vilket band jag befinner mig på. Sedan är det dags att sätta igång.

"När själva spelandet startar påminner det en hel del om Guitar Hero."

Jag kände mig inledningsvis väldigt säker på att jag snabbt skulle lära mig spelets grunder och att jag skulle börja lira felfritt på en låt av Rolling Stones på nolltid. I efterhand kan jag villigt erkänna att det jag kände i själva verket var ren och skär hybris.

Mina tidigare erfarenheter av elgitarr sträcker sig nämligen inte längre än ett par stunder av sorgligt plinkande under musiklektionerna på grundskolan och gymnasiet. Detta räcker naturligtvis inte när jag ska försöka bemästra ett av världens mest mångsidiga instrument.

Rocksmith - Gamescom 2012-trailer

Men Rocksmith är en tålmodig mentor som vet att mina begränsningar är betydligt större än vad jag själv vill tro. Spelet börjar med det enklaste och tar sedan små, små steg vidare. Inledningsvis blir alla strängar på gitarren tilldelade en färg, så att jag lättare ska kunna skilja dem åt. Sedan får jag hjälp med att stämma den och därefter påbörjas de första övningarna.

När själva spelandet startar påminner det en hel del om Guitar Hero. Symboler som visar vilket band och sträng jag ska slå på närmar sig och när den når botten gäller det för mig att spela. De första låtarna är otroligt simpla och jag spelar bara en not i taget med långa mellanrum, allt för att jag ska hinna byta not utan att stressa. Det hela fungerar också utan märkbara fördröjningar mellan gitarren och tv:n, vilket är en bedrift i sig.

Längre fram i spelet introduceras ackord, hammer-ons, pull-offs och liknande tekniker. När jag behöver koppla av från träningen finns det också en virtuell arkadhall kallad Guitarcade är jag kan testa på diverse minispel.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!