Förhandstest: Need for Speed: Most Wanted

Det tar inte mer än ett par minuters spel, en felparerad kurva och den oundvikliga kraschen i slow motion innan jag inser att detta spel lika gärna hade kunnat heta Burnout: Most Wanted eller Need for Speed : Paradise. Brittiska Criterion har satt en mycket tydlig prägling på sin version av den anrika bilserien som de till för några år sedan utmanade med näbbar och klor.

När jag frågar Matt Webster varför detta inte är en fortsättning i deras Burnout-serie så får jag inget rakt svar. När jag istället vinklar om och frågar hur mycket Burnout-DNA som finns i detta spel blir han lite mer rak.

"Det här är vår version av Need For Speed: Most Wanted och eftersom att stora delar av studion arbetat på Burnout-serien så är det klart att mycket av det vi gjorde så bra där har påverkat detta spel. Vi gillar det mer galna och roliga som går att göra med bilar. Jag har alltid tyckt att vissa instanser av Need For Speed tagit sig själva lite för seriöst", säger han.

Att Need for Speed: Most Wanted tar steget mot ett mer partybetonat och lättillgängligt spel är tydligt. Fokus ligger på att spelaren snabbt ska komma igång och lika snabbt kunna utmana sig själv och sina vänner.

Flertalet av de körbara bilarna är utplacerade på den öppna kartan från start. Genom att parkera bredvid en bil där tillverkarens märke roterar över karossen och bara trycka på en knapp så får du köra bilen. Den hamnar dessutom då i en snabbmeny och därifrån kan den när som helst tas fram.

Varje bil har en rad lopp och utmaningar låser i sin tur upp bildelar och uppgraderingar till just den bilen. Men det går också att utmana sig mot hela sin vänlista och sig själv. Till och med när man inte tänker på att man gör det. Staden är nämligen full med fartkameror som sparar dina högsta hastigheter och jämför dem med dina vänners prestationer och, om du vill, hela nätet.

Men det går inte att busa hur mycket som helst. Spelets titel skvallrar om ett element av Farbror Blå. Kör du för snabbt eller vårdslöst i närheten av bängen så får du snabbt en svans av blåljus efter dig. Och då uppstår plötsligt ännu fler utmaningar - speciellt då polisuppmärksamheten består av fem nivåer. Jag försökte se hur långt jag kunde uppröra ordningsmakten. Nivå tre fick jag upp mätaren i innan stora polisstyrda skåpbilar satte stopp för mitt härjande.

Jag tycker mig märka att spelet använder sig av så kallad gummibandsteknik, i alla fall på de lättare svårighetsgraderna. Där behöver man köra bort sig rejält för att inte lyckas komma ikapp rätt fort. Webster kommenterar. "Vi har balanserat upp spelet för att det ska vara utmanande och tillgängligt. Men också så att spelet är jämnt balanserat mellan dig och dina vänner."

När ungefär halva speltiden har gått avbryter EAs representanter den samlade journalisthopen och försöker få oss att samarbeta. Det finns nämligen spellägen där det gäller att kollektivt få ihop ett visst antal luftburna meter eller en samlad snitthastighet och en hel del andra uppgifter.

Det visar sig att försöka få en hoper speljournalister från olika delar av Europa att samarbeta är svårare än vad som är väntat. Utvecklarna visar synbar trötthet och lätt irritation när glada spelare stjälper varandra lika mycket om inte mer än vad de hjälper. Efter en långt försök där vi alla ska försöka hoppa upp på ett tågspår tror jag nästan att en av demonstratörerna ska rycka handkontrollen ur handen på en yngre kollega som inte riktigt hängt med i vad han ska göra.

Criterion och deras distributörer får hoppas att övriga världen är lite mer samarbetsvilliga för att deras underhållande men bitvis lite krystade utmaningar ska fungera online. Jag tror att de kan sova gott. Need for Speed: Most Wanted ser väldigt bra och roligt ut. Charmen från Burnout: Paradise kombinerat med de halsbrytande polisjakterna borde göra succé hos de som inte nödvändigtvis behöver ultrarealism för att ha roligt med bilspel.