Veckans Retrokanon är en återkommande veckoföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.
Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.
Veckans Retrokanon: Super Punch-Out!! (SNES, 1995)
"Super Punch-Out!! är ett enormt charmigt spel med massor med humor och glimten i ögat på det rätta stället."
Little Mac är tillbaka för att försvara titeln i uppföljaren till det hiskeligt populära Punch-Out!! till NES. Super Punch-Out!! släpptes på svensk mark i slutet av januari 1995 och delade upp de svenska tv-spelshemmen i två läger; det fanns de som älskade det nya utseendet och det fanns det som föredrog den gamla NES-stilen.
Tjoff! Bim! Sock!
Faktum är att många inte visste om att Super Punch-Out!! var trognare det ursprungliga arkadspelet från 1984. Det var ingen exakt portning, men det var inte heller långt ifrån då det stämde väl överens gällande både grafik och kameraperspektivet. Receptet behölls; du möter motståndare med olika egenskaper och specialrörelser och det är upp till dig att lista ut hur du kan besegra dem genom att utnyttja deras svagheter.
Borta är det gamla stjärnsystemet för att utföra kraftfulla uppercutrörelser. Nu används istället arkadspelets kraftmätare som fylls på varefter du träffar opponenten, eller töms när du själv blir träffad. Först när den är helt fylld kan du utföra knockout-rörelser som uppercut och hook. Nytt är också möjligheten att använda en snabbattack där du fullkomligen överöser stackaren mitt emot dig med träffar.
Super Punch-Out!! är ett enormt charmigt spel med massor med humor och glimten i ögat på det rätta stället. De knasiga karaktärerna och den färgglada grafiken är för mig som ett lyckopiller varje gång jag sätter mig ner för en omgång. Spelet är - det ska tilläggas - också oförlåtligt svårt, åtminstone på de högre svårighetsgraderna som är uppdelade i fyra olika rundor.
Den populära serien har levt vidare med det kritikerrosade Punch-Out!! för Wii och frågan är om det någon gång återvänder till nyare konsolgenerationer. Tills dess kan du alltid stoppa ned kassetten i den gamla maskinen, eller köpa spelet på Wii Virtual Console.
...
Veckans Retrokalkon: Final Blow (SMD, 1988)
"Trots att det var ute fyra år efter Super Punch-Out i arkadhallarna var Final Blow ett betydligt enklare spel."
Miss! Bom! Ducka!
Sega var som bekant tidigt ute med sin 16-bitarskonsol och företaget gjorde allt för att få ett försprång på Nintendo som fortfarande harvade runt i 8 bitar. En stark strategi av Sega var att initialt porta så många av de populäraste arkadspelen som möjligt.
Final Blow är just ett sådant spel, utvecklat av Taito år 1988. Det användes till och med i kampanjen "Sega does what Nintendon't" och framfördes som en övermäktig motståndare till Mike Tyson's Punch-Out till NES.
Trots att det var ute fyra år efter Super Punch-Out i arkadhallarna var Final Blow ett betydligt enklare spel. Det hade större fokus på realism och var mer designat som ett fightingspel i tvådimensionellt plan, till skillnad från tredjepersonperspektivet som var så unikt hos Super Punch-Out!!.
Det saknade i och med detta all den charm och humor som fanns i Nintendos hemfavorit och var mer riktat till äldre spelare som var ute efter ett mer skitigt spel.
Ser vi tillbaka på Final Blow i dag är skillnaden mellan spelen stor. Nu skiljer visserligen fem år mellan hemkonsolversionerna, men Final Blow är i slutändan inte mycket annat än knappmosande utan särskilt mycket strategi.
