Recension: Medal of Honor: Warfighter

Krigsmaskin utan plåtdräkt

Ordet linjärt viskas ofta fram när en ny skjutare når marknaden. Med det menas att kampanjerna saknar valmöjligheter. Liknelsen att det är som att gå i en enda lång korridor där det ömsom dyker upp fiender, ömsom exploderar saker är inte helt missvisande. Och visst finns det en poäng, de två giganterna Call of Duty och Battlefield satsar mer på specialeffekterna än på alternativa sätt att lösa problem, men Medal of Honor: Warfighter tar ytterligare ett steg.

Jag får känslan av att utvecklaren Danger Close för ett korståg mot valfriheten. De har stenhårt gått in för att ta kål på allt vad tankeverksamhet heter. Resultatet är i princip en rälsskjutare med filmscener inkastade varje kvart.

Historien tar vid ungefär där 2010 års Medal of Honor (8/10) avslutades, men ta ingen notis om det. Du kastas fram och tillbaka i tiden och det enda konstanta är att bekämpa potentiella terrorister innan de gör något ont. Det gör du i sällskap med ett gäng råbarkade typer med skägg som du måste hålla dig nära för att överleva.

"Utöver en grundläggande kurs i speldesign borde Danger Close läsa åtminstone några högskolepoäng i genusvetenskap."

Om du vid fel tillfälle rör dig framför dina kamrater, skjuter eller tar en genväg får du en enkelbiljett till stupstocken. Men tro inte att du bara kan hänga med de skäggiga grabbarna och ta det lugnt. För att fler fiender ska ha vänligheten att agera måltavla åt dig måste du nämligen passera osynliga barriärer på kartan. Då poppar makalöst nog tjogvis med Kalashnikov-viftande typer fram och du får välja mellan att fly tillbaka till skäggen eller att utsättas för ond bråd död. Upprepa proceduren en handfull gånger så är ännu ett uppdrag avklarat.

Lanseringstrailern för Medal Of Honor: Warfighter

Några få gånger bryts det hela av med vansinnigt långtråkiga bilfärder, helikopterflygningar med kulspruta eller lite prickskytte - standardmoment i samtliga skjutare jag spelat de senaste åren. De har helt enkelt kryddat med lite av varje i hopp om att träffa rätt.

Din belöning när en strid är över blir oftast en filmsnutt. Här försöker Danger Close berätta en historia som jag misstänker ska göra din soldat mer levande. De visar ömsom relationen till den kärleksfulla frun som han försummar och ömsom bilder från ett kontrollrum där någon förslagen kille sitter med ett gäng datorer och massa hemligstämplade dokument och pusslar ut hur ett terrornätverk är uppbyggt.

Sensmoralen i familjeskildringen kommer en bit in i spelet då en mer erfaren soldathustru klappar vår hjältes bättre hälft på handen. Hon förklarar att det är bättre att han är ute med grabbarna och skjuter terrorister än att han går hemma och trånar efter det militära. Sagt och gjort åker Preacher ut med Stump, Voodoo och Mother och skjuter folk medan hans fru stannar hemma och passar barnet. Läget hemma är stabilt - nu är det bara världen kvar att rädda. Utöver en grundläggande kurs i speldesign borde Danger Close läsa åtminstone några högskolepoäng i genusvetenskap.

Kommentarer (8)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!