Recension: Fable: The Journey

Det är Kinect-resan som räknas, inte slutdestinationen

Trots rälsmagi i grunden går Lionheads Kinect-äventyr inte som tåget. Oprecis, på gränsen till godtycklig, kontroll är banemannen när världen återigen ska räddas från ondska.

Albion är i fara. Det var femtio år sedan händelserna i Fable III. Gabriel råkar försova sig längst bak i nomadkolonnen och hamnar därför på fel sida av en raserad bro. För att hitta tillbaka till sina vänner måste han ta sig igenom en inte alltför hemtrevlig grotta. På resan möter han på sierskan Theresea som är på jakt efter en renhjärtad person som kan bekämpa den annalkande ondskan.

"Tre gånger under spelets gång tänker jag "det är kanske ändå är kalibreringen som blivit fel" innan jag inser att ingen kalibrering i världen kommer väga upp en spelmekanik som om den varit en travhäst som hade fått flytta till limfabriken för länge sedan."

Historien är allt annat än originell men trots att det känns som att jag spelat det här spelet många gånger tidigare går det inte att klaga på berättandet. Att spinna sagotråd är Lionheads främsta styrka. Jag spelade visserligen inte Fable III som för två år sedan försvann i flodvågen av intressanta höstspel men de två första spelen charmade mig rejält. Det gör också Fable: The Journey, så länge jag håller mig till mellansekvenserna och faktiskt slipper spela det.

Spelet styrs nästan helt med armviftande, även om det går att använda en del röstkommandon. Jag rekommenderar verkligen att nyttja den minimala röststyrningen så mycket som möjligt för längre spelsessioner för att förhindra "Kinect-armåge". Spelet är alltså helt "på spår" och det enda jag får styra till fots är förflyttning i sidled.

Lanseringstrailer för Fable The Journey

I början är det smått roligt att skjuta ner småtroll och annat oknytt med magi. Med den vänstra armen går det att kasta runt sina fiender och den högra levererar till en början energiklot med förmågan att flyga runt hörn. Under spelets gång får du tillgång till några fler formler men inte på långa vägar tillräckligt många för att hålla intresset uppe genom hela spelet.

Problemet ligger i att det väldigt sällan känns som att mina kommandon faktiskt efterlevs. När mina formler ständigt landar impotent vid mina fötter försöker jag omkalibrera siktet. Tre gånger under spelets gång tänker jag "det är kanske ändå är kalibreringen som blivit fel" innan jag inser att ingen kalibrering i världen kommer väga upp en spelmekanik som om den varit en travhäst som hade fått flytta till limfabriken för länge sedan.

Värst av allt är ett energispjut som jag under genomspelningen får att träffa det jag siktar vid ett enda tillfälle. Då är dock målet stort som en lagårdsdörr och till och med när jag testar att kasta rakt bakåt så tar automatiska siktet hand om min projektil och guidar den rätt.

Effekten blir att de gånger jag faktiskt lyckas göra något snyggt får jag ingen känsla av tillfredsställelse, eftersom att mitt bidrag till striderna är helt godtycklig. Att fiendebesättningen är dåligt varierad och begåvad med begränsat taktiskt sinne gör inget bättre.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!