Recension: Mugen Souls

Bänd själar för fulla muggar

Chou-Chou är den oomstridda gudinnan av universum. Åtminstone om vi ska tro på hennes ord, och det finns egentligen ingen anledning att tvivla.

De som ändå tvivlar går det dåligt för i Mugen Souls. Deras viljor bänds och bryts ned till att underkasta sig gudinnan Chou-Chou. Allt annat är ju onaturligt och helt befängt - vem vill inte dyrka gudinnan?

Chou-Chou vaknade upp en morgon och fick syn på sju vackra, glänsande saker på himlen. Dessa visade sig vara världar och i ett plötsligt infall av gudomlighet beslöt hon sig för att de skulle bli hennes, till varje pris. Med hjälp av Artis (en demon som gjorde så mycket gott av misstag att hon blev upphöjd till änglastatus) och Ryoto (en oskyldig, ungdomlig rymdskeppsresenär) påbörjas uppgiften att forma om galaxernas invånares viljor.

En av Chou-Chous styrkor, och svagheter, är att hon är ytterst anpassningsbar. Oavsett viljestyrka kan hon identifiera vad individer faller för och forma om sig till att bäst möjligt passa olika fetischer och bli ett objekt att dyrka. Hon lider nämligen av grav personlighetsklyvning - i hennes huvud ryms inte mindre än åtta distinkta personligheter, alla med kraft att bända viljor. Och dessa personligheter kommer med mer eller mindre sexualiserade fysiska manifestationer.

"Det är på sätt och vis synd att Mugen Souls faller i de fallgropar det själv försöker måla ut."

MugenSouls kommer till PS3

Mugen Souls är ett klassiskt japanskt strategirollspel med gott om karaktärer, vapen och näst intill oändliga mängder attribut att uppgradera. Karaktärer manövreras i turordning på ett avgränsat slagfält och via menyer väljs deras handlingar - attack, magi, föremål eller specialförmågor. Strider går från att inledningsvis vara någorlunda sansade konflikter till råa orgier där skadesiffrorna och attackernas extravagans går bortom all sans.

Bortsett från en kamera som då och då trilskas med att försöka vara smartare än jag själv är striderna tillfredsställande och taktiskt roliga, åtminstone till en början. Allt är dock dränkt i en matta av enerverande japansk popmusik och grafik som känns åtminstone en hårdvarugeneration fel. Mugen Souls är det första spelet på väldigt länge där jag stängt av musiken för att försöka behålla ett uns av mental styrka.

Den japanska studion Compile Heart försöker lite skämtsamt driva med de slagsmålstyngda och sifferöverdrivna striderna som Disgaea svänger sig med sig, samtidigt som det flörtas öppet med lolita-estetiken som Hyperdimension Neptunia har. Dessvärre faller det hela tämligen platt när Mugen Souls gör sig skyldigt till precis det spelet ironiserar över.

"För råa siffernördar och statistikmaximerare är det en ren guldgruva, då varje spelbar karaktär kan uppnå skyhöga nivåer och maxgränserna för attribut är minst lika generöst tilltagna."

1

Störst fokus ligger på Chou-Chou och hennes osvikliga förmåga att i någon form kunna influera människor och bygga lydiga tjänare. I jakten på att ta över dessa vackra, skimrande planeter utkämpas ett antal strider och utöver erfarenhet och föremål får hon även tjänare.

Om striderna hanteras bra och Chou-Chou lyckas vara i rätt fas gentemot fienderna kan en särskilt 'moe'-attack utföras, som direkt smälter hjärnor och gör folk lydiga. Om personligheterna krockar för mycket blir fienderna istället mer aggressiva, eller också hamnar striden i ett märkligt feber-läge.

Det är på sätt och vis synd att Mugen Souls faller i de fallgropar det själv försöker måla ut. När jag undersöker den första planeten och ser en väldigt asocial herre gå in i ett hus, hör krukor krossas och befolkningen klaga över att någon genomsöker deras skåp och lådor är det svårt att inte dra på smilbanden lite. Äntligen ett spel som vågar skämta med hjälten-som-snor-och-förstör-allt-tropen.

Det visar det sig att denna herre - Soul, 120% hjälte - är denna världs utvalde kämpe som slåss mot den demon som plågar världen. Att jaga reda på respektive planets hjälte och demon för att säkerställa lydnad blir snarare en tråkig kamp mot slumpmässiga strider än en schysst berättelse.

Nu kan det säkert låta som jag är odelat negativ mot Mugen Souls, men det finns faktiskt en del positiva kvaliteter. Bortsett från alla sexuella anspelningar, lolita-och moe-fetischerandet är det faktiskt ett roligt spel. Karaktärerna kan kännas lite klyschiga, men när humorn i dialoger och i mellansekvenser träffar rätt är det svårt att inte skratta till åt absurditeterna. Striderna är snabba, intensiva och taktiskt intressanta, och att lära sig vilka av Chou-Chous personligheter som fungerar bäst i givna situationer är ett kul pyssel.

2

För råa siffernördar och statistikmaximerare är det en ren guldgruva, då varje spelbar karaktär kan uppnå skyhöga nivåer och maxgränserna för attribut är minst lika generöst tilltagna.

Vägen dit är dock ganska tragglig och involverar mycken tidsförbrukning. En särskild del av spelet, Mugen Field, är lösningen på både harvande av erfarenhet och pengar. Det är en slumpmässigt konstruerad sekvens av strider, minst hundra våningar djup, med stafflande svårighetsgrad som delvis beror på en insats men även baseras på din karaktärsnivå. Med andra ord, en oändlig strid ström av strider.

Det är synd att Mugen Souls fastnar i de klyschor och genrekonventioner det försöker driva med och det är väl det som stör mig absolut mest. När karaktärerna påpekar brister och problem i andra spel inom genren, men själva gör sig skyldiga till samma synder, känns det inte längre som kul ironiserande utan bara halvtaskiga försök till humor.

6 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Mugen Souls Fredrik Johansson Bänd själar för fulla muggar 2012-11-05T14:30:00+01:00 6 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!