Recension: NBA 2K13

Det står korgboll överst på schemat

För drygt tio år sedan blev jag stolt ägare av en Dreamcast, och trots plattformens alltför tidiga och snabba fall var jag alltid väldigt nöjd med maskinen och dess spel. Det fanns dock några luckor i spelutbudet och inte minst gällde det Electronic Arts sportspel som lyste med sin frånvaro. Istället var det det spelen i 2K-serien jag som spelare fick hålla till godo med och det var väl inte alltid en positiv upplevelse.

Därför var det med viss bävan jag startade upp NBA 2K13, men det visade sig snabbt att min oro var obefogad. Nog för att det tog en stund att över huvud taget komma på det - gränssnittet är kanske spelets svagaste del och det är svårt att veta hur jag skall navigera mig innan jag till slut har lärt mig. Menyer följer varandra på ett förvirrande och stundtals ologiskt sätt, och känslan är att det åtminstone borde ha varit möjligt att minska ner antalet val till smartare huvudkategorier och på det hela taget skapa en bättre struktur. Efterhand som jag lär mig blir det förstås bättre, men det lämnar ändå känslan av att spelet är ett halvfärdigt hafsverk.

"Som med det mesta som kräver övning är dock belöningen och tillfredsställelsen desto större när jag väl lyckas bemästra det snabba och inte minst snygga spelet på plan."

Inblandningen av Jay-Z som exekutiv producent gör inte heller något för att förbättra detta intryck, då det snarare blir lite löjligt med ständiga inlagda konsertklipp från rapparens konserter samt nämnda artistnamn lite varstans i spelet.

Väl på plan försvinner dock mina reservationer, och allra först blir jag imponerad av hur bra spelet ser ut och låter. Grafiken är oklanderlig med fina animationer och spelare som ser ut och rör sig som i verkligheten. När det gäller ljudet kombineras de tveklöst bästa sportspelskommentatorer jag har hört med ett gediget soundtrack.

Jag har 99 hyllningar, men Jay-Z är inte en av dem

Flytet i grafiken matchas väl med ett flyt i spelet där möjligheterna att styra både min spelare och hela laget är goda. Det jag kan invända mot är att för spelare som mig som inte är bekanta med spelseriens finare nyanser är det ett ganska brutalt välkomnande. Jag sitter i början och väntar på en fin genomgång för att lära mig kontrollschemat och spelets upplägg, men någon sådan dyker inte upp.

Detta resulterar i att min pointguard jag skapar för att lotsa genom karriärläget gör en riktig plattmatch i rookie-matchen där scouter från alla NBA-lag sitter på läktaren. Ett par intervjuer senare innebär det att jag hamnar rejält långt ner i draften men ser ändå det positiva i att det kanske leder till mer speltid och lite mindre krav när jag stolt drar på mig Chicago Bulls anrika matchdress.

Efter det lyckas jag dock hitta träningsläget och får åtminstone öva på de grundläggande rörelserna i spelet, och det blir mycket övning då det är en gedigen och relativt komplex samling kontrollmöjligheter som bjuds. På ett sätt som till viss del känns igen från EA:s sportspel går mycket att kontrollera med hjälp av högerspaken, men jag finner det ofta vara en inexakt och opålitlig kontrollmetod och föredrar olika typer av knappkombinationer istället.

Inlärningströskeln är alltså hög och något enkelt sätt att otränad ta sig an spelet finns inte. Som med det mesta som kräver övning är dock belöningen och tillfredsställelsen desto större när jag väl lyckas bemästra det snabba och inte minst snygga spelet på plan. Basket är ju som bekant en tämligen spektakulär sport och den tv-mässiga produktionen i spelet lyfter gärna fram vackra kombinationer, dribblingar och dunkar.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!