Eurogamer.se

Recension: Assassin's Creed III: Liberation

Mobil frihet

Aveline de Grandpré personifierar turbulensen i New Orleans under 1700-talets andra hälft. Som dotter till en rik, fransk affärsman och en slavkvinna befinner hon sig mitt i den konflikt som råder. Och precis som staden försöker hitta sin plats i det föränderliga Amerika försöker Aveline ta reda på var hon hör hemma.

Det är helt klart Aveline som den största styrkan hos Assassin's Creed III: Liberation. Ubisoft har filat fram en person som passar självklart in i situationen. Hennes jakt på identitet är knappast författat av någon litteraturpristagare men någon har gjort ett gediget hantverk i att ta fram en stark huvudkaraktär och en bra uppsättning färgstarka bipersoner.

"När vakter inte ser ett mord som begås tio meter bort tycker jag att myndigheterna i Louisiana borde se över sin rekryteringsprocess. Och ärligt talat tror jag att få personer skulle charmas av att en tjej vinkar förföriskt."

I grunden handlar Liberation mer om Avelines berättelse än kampen mellan assassiner och tempelriddare. Visst införlivas seriens mytologi friskt men samtidigt har Ubisofts manusförfattare skapat ett upplägg som lika gärna kunnat stå på egna ben. Det ihop med att spelet är helt fristående handlingsmässigt gör det lätt att plocka upp även om du inte spelat någon tidigare titel.

Ändå är det inte svårt att ta miste på vilken spelserie som Aveline rör sig i. Från de första stapplande stegen är kontrollerna, upplägget och miljöerna bekanta om än förfinade. Liberation använder sig av samma, nya spelmotor som parhästen Assassin's Creed III och den är ett par snäpp vassare än den tidigare. Både klättringarna och slagsmålen är snyggare och mer lätthanterliga än tidigare. Annars är Avelines grej att hon kan anpassa sig i tre olika förklädnader: lönnmördare, slav och någon slags adelsdam. Genom att byta om förändras hennes egenskaper och förutsättningar. Där den ena personligheten går säker får den andra inte åtkomst.

Utvecklardagbok för Assassin's Creed III Liberation

Tyvärr finns en del problem kvar som länge spökat i serien. Smygmomenten sticker ut mest den här gången. När vakter inte ser ett mord som begås tio meter bort tycker jag att myndigheterna i Louisiana borde se över sin rekryteringsprocess. Och ärligt talat tror jag att få personer skulle charmas av att en tjej vinkar förföriskt.

Däremot blir jag mycket imponerad av hur Liberation korsar gränsen mellan bärbart och stationärt. Det går ganska snabbt att glömma att jag spelar på Vitan istället för framför en större skärm. Både utseendemässigt och innehållsmässigt kommer spelet ganska nära tidigare kapitel. Men visst har det fått banta lite, kampanjen som klockar in på runt 15 timmar är en aning kortare än normalt och sandlådan är inte fullt lika stor.

Skådeplatsen är huvudsakligen New Orleans och träskmarkerna däromkring. Två stora laddningsfria områden där framförallt den sistnämnda är rolig att utforska. Utemiljöer i Assassin's Creed har det tidigare varit ont om och i och med att träd nu går att klättra i blir träsken som en enda lång omgång av hela havet stormar med krokodiler och slavhandlare som extra krydda. Men under resans väg görs också ett par vändor till både nordligare och sydligare breddgrader. På vägen vävs det in konspirationsteorier om alltifrån voodoo och kristendomen till mayaindianerna.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!