Eurogamer.se

Recension: World of Warcraft: Mists of Pandaria

När pandan faller på

Det är svårt att tänka sig hur en spelare som inte varit i kontakt med World of Warcraft sedan det släpptes under 2000-talets mitt skulle känna om de loggade in i spelet nu när den senaste expansionen, World of Warcraft: Mists of Pandaria, varit ute en månad. Musiken som spelas under öppningscenen som följer efter man skapat en ny karaktär är den samma och berättarrösten som introducerar dig till situationen i världen låter precis som den gjorde för åtta år år sedan, även om det som sägs har ändrat sig. Status Quo? Låt oss se om jag kan besvara den frågan på under tre sidor text.

Jag vill börja med att prata lite om World of Warcraft: Cataclysm (10/10), den expansion som spelet just lämnat bakom sig och som skakade om World of Warcraft mer än rent berättelsemässigt. Spelet tappade för första gången en märkbar del av sin spelarbas, lite drygt 10 procent, som en följd av missnöjet med ändringarna i spelets upplägg.

Den märkbart högre svårigheten i Cataclysms inledande flerspelarbanor blev en kalldusch för många, medan andra hurrade och ville ha mer. Blizzard gjorde också ett försök att göra 10-mannaformatet på räder likvärdigt med 25-mannaversionen, både i termer av svårighet och belöning, något som spelarbasen aldrig förlikade sig med.

"Visst är polygonantalet fortfarande lågt på sina ställen med dagens mått mätt, men texturerna är utsökt detaljerade och Blizzard lyckas som oftast utmana lågt mer moderna spel."

Det blev tydligt hur stort gapet var mellan spelets mer erfarna och skickliga spelare och de som spelade på en lägre nivå och att denna spretiga spelarbas inte kunde njuta av samma typ av spelupplevelse. Vi såg introduktionen av Raid Finder, en funktion i spelet som automatiskt sammanförde 25 personer med rätt förmågor och utrustning för att ta sig an en nerskalad version av de banor som annars bara var tillgängliga för välorganiserade grupper, och även detta tillägg mottogs med såväl stor glädje som skepticism.

Cataclysm slutade i moll, med en avslutande raid som på intet sätt gav rättvisa åt den episka striden med Deathwing, den uråldiga drake som av gudarna utsetts till att vakta över världen men som sedan drivits till vansinne av okända makter. Utannonseringen av Mists of Pandaria på BlizzCon 2011 lyckades inte vända den negativa trenden och många kritiserade den mer lättsinniga tonen som låg i stark kontrast till de ödesmättade berättelser som utspelat sig under de två föregående expansionerna.

Uppenbart var att Blizzard var tvungna att göra något drastiskt, men vad? Att bland alla skrikande röster på forum och Twitter identifiera faktiska åsikter och hitta en riktning som både går hem bland gamla spelare och lockar nya därtill måste ha varit oerhört svårt och jag är glad att jag inte fick den bollen. Med nu en dryg månad av äventyrande i Pandaria bakom mig måste jag säga att de lyckats bättre än både jag och många andra vågat tro.

Den nya expansionen utspelar sig på kontinenten Pandaria, en landmassa som under årtusenden legat höljd i en mystisk dimma och därmed undgått upptäckt. Kataklysmen har nu skingrat dessa och just som den ständiga konflikten mellan människor och orcher blossar upp igen upptäcker båda sidor denna okända värld. Genast sänder de olika faktionerna sina soldater dit för att säkra strategiska resurser och strax har konflikten spridit sig även till dessa nya stränder.

Men Pandaria är inte så oskyldigt som det verkar; mörka hemligheter ruvar under ytan till det grönskande och till synes fridfulla landet. Det dröjer inte länge innan det våld, hat och rädsla som kriget för med sig lockar fram Sha, en slags andar som föds av negativa känslor, och som strax växer sig starka nog för att hota både Pandaria och världen bortom.

Det behövs knappast sägas att expansionen har starka influenser av asiatisk, kanske främst kinesisk, kultur. Allt från berättelsens innehåll till den grafiska stilen är som sprungen ur Crouching Tiger Hidden Dragon, och är den åldrande spelmotorn till trots mäkta imponerande. Visst är polygonantalet fortfarande lågt på sina ställen med dagens mått mätt, men texturerna är utsökt detaljerade och Blizzard lyckas som oftast utmana lågt mer moderna spel.

Musiken är otroligt välgjord och lyckas blanda den klassiska World of Warcraft-stilen med nya asiatiska tongångar på ett väldigt lyckat sätt. Bredden imponerar likaså, med stycken som inkluderar allt från de mullrande tonerna hos klassiska Blizzard-verk till glada och spralliga melodier som kanske mer påminner om vad som spelas till kinesisk dockteater.

Kommentarer (5)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!