Eurogamer.se

Recension: Football Manager 2013

Som på riktigt, fast bättre

För ett par veckor sedan slog Arsenal ut Reading ur engelska ligacupen med 7-5, efter att ha hämtat upp 0-4 från första halvlek. Svenska landslaget kunde därmed slänga sig i väggen. Försvarsspelet var naturligtvis oacceptabelt darrigt, men anfallsspelet gick sannerligen inte att klaga på. Nyckeln till det sistnämnda? Antagligen hade Arsène Wenger till slut insett att jag hela tiden har haft rätt som har valt att återgå till 4-4-2 med Arsenal i Football Manager.

Football Manager 2013 - hädanefter FM 2013 - har två huvudsakliga funktioner. Den ena är att ge mig en chans att rätta till alla de fel som Jens Gustafsson och Arsène Wenger gör i den alltför ofta så irriterande verkligheten. Den andra är att ge mig som spelare en djup, ibland snudd på transcendental tillfredsställelse i att få se frukten av mina ansträngningar i spelet resultera i fiktiva, men ack så betydelsefulla, troféer.

Fotbollsskribenten Iain Macintosh låter sig i ett kapitel i sin underhållande Football Manager stole my life - 20 years of beautiful obsession intervjuas av en psykolog om sitt mångåriga FM-beroende. Det är väldigt betryggande läsning för en som under de senaste femton åren tillbringat mer tid med FM (och föregångaren Championship Manager) än någon annan spelserie över huvud taget.

"När det gäller Football Manager 2013 finns det nämligen ofta bara ett läge, och det är ett där man. Bara. Vill. Fortsätta. Spela. Om det så brinner."

Dels får Macintosh, och läsaren, veta att det är fullkomligt normalt beteende att föreställa sig konversationer med sina fiktiva spelare eller hålla presskonferenser i sitt huvud. Dels, försäkrar psykologen, är det inte ett problem att spela väldigt mycket, att sjunka in i den i grund och botten egenskapade fiktionen, så länge det inte går ut över livet i övrigt. Eller i alla fall inte så värst mycket.

När det gäller FM finns det nämligen ofta bara ett läge, och det är ett där man. Bara. Vill. Fortsätta. Spela. Om det så brinner. Jag har ju styrt mitt Arsenal till både semi i Champions League och slagläge bakom Man United i ligatoppen, och jag måste bara...

Football Manager 2013 får en fiktiv presskonferens

Det första managerspel jag fastnade för på allvar var Premier Manager, utgivet av Gremlin hösten 1992. Det var ganska primitivt - matchgrafiken begränsades till några enkla stillbilder och varje spelare hade exakt fyra olika egenskaper. Det hindrade mig dock inte från att ha många fantastiska upplevelser i sällskap med spelet. Med relativt få variabler skapades en simulation som vibrerade av liv.

Tjugo år senare sitter jag här med den senaste upplagan av det spel som har dominerat marknaden sedan åren efter att Premier Manager släpptes. Sports Interactive slipar för varje utgåva sitt spel närmare en tänkt perfektion. De ansar och ympar. Detaljrikedomen ökar, och variablerna blir fler (Theo Walcott kommer väl överens med Gaël Clichy, vilket talar för Manchester City när de försöker skinna Arsenal på ännu en talang. Men Walcott ser upp till Thierry Henry, som i sin tur älskar Arsenal. Kan jag locka hem den gamle legenden från NY Red Bulls kan det även hjälpa mig att få behålla Walcott).

Somligt är direkt dåligt, som introduktionen av tränarlicenser. I verkligheten kräver Uefa en viss utbildning av ansvariga tränare, och i spelet får det effekten att jag tvingas skicka iväg stora delar av min stab på kurs. Utöver att detta beskrivs till synes utan ände i spelets nyhetsflöde har jag ännu inte hittat någon som helst poäng med det.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!