Eurogamer.se

Recension: Painkiller: Hell and Damnation

Inte som alla andra

Spelutvecklingen i Polen blomstrar verkligen för närvarande med stora framgångar för till exempel CD Projekt RED som har Witcher-spelen på meritlistan och People Can Fly som skapade Bulletstorm (8/10) och som nu arbetar på Gears of War: Judgement. People Can Fly debuterade 2004 med förstapersonsskjutaren Painkiller som nu har fått en uppfräschning i form av Painkiller: Hell & Damnation. Bakom denna nyversion ligger The Farm 51 som är ännu en polsk utvecklare som till viss del består av folk som tidigare jobbat på originalspelet.

1

Det bästa vapnet i spelet

Med en klar inspiration från Doom och Quake och dess ockulta inslag erbjuder Painkiller: Hell & Damnation en skjutare med galet högt tempo, massor av fiender och intressanta vapen. Om jag jämför denna nyversion med dagens konkurrenter kan jag nästan säga att det är ett spel i en helt annan genre. Även relativt snabba onlineskjutare som Call of Duty-spelen känns som en samling pensionärer i kamouflage vid sidan av Painkiller.

"Varje kapitel i spelet består av fyra eller fem banor du tar dig igenom, men det finns inget direkt berättande som binder ihop dem."

Kampanjen i Painkiller är ganska tunn när det gäller själva berättandet. Du spelar som Daniel Garner som i inledningsfilmen dör i en bilolycka tillsammans med din fru Catherine. Du hamnar i limbo och separeras från din fru, vilket då leder Daniel till uppdraget att finna henne igen. Döden träder då fram och erbjuder sin hjälp med ett par hållhakar. Du måste samla ihop 7 000 själar till honom innan han kan tänka sig att ordna en återförening. Dags att slakta horder av fiender med andra ord.

Nackdelen med kampanjen är att det mesta känns lösryckt och osammanhängande. Varje kapitel i spelet består av fyra eller fem banor du tar dig igenom, men det finns inget direkt berättande som binder ihop dem. Det finns korta sekvenser med dialog mellan Daniel och Döden mellan varje episod men varken dialogen eller röstskådespeleriet är mycket att hänga i granen. Jag känner mig aldrig riktigt motiverad att driva vidare för att hitta Daniels försvunna fru.

Lyckligtvis kompenseras detta till stora delar av ohämmad action som inte tvekar att trycka gasen i botten. I likhet med Serious Sam 3: BFE (6/10) möter du sällan enstaka fiender, utan istället horder av anstormande monster. Skillnaden i Painkiller är att utvecklarna har en mycket bättre fingertoppskänsla för hur mycket som faktiskt är FÖR mycket, och det är faktiskt något som är genomgående i hela kampanjen. Du får heller inte röra dig i lika öppna områden som i Serious Sam, utan istället får du emellanåt navigera rätt trånga områden som skapar känslor av klaustrofobi och panik på ett positivt vis.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!