Recension: Hitman: Absolution

En riktig smygare

Agent 47 inleder inte sin resa i Hitman: Absolution med minnesförlust, men de sex åren som gått sedan Hitman: Blood Money verkar ha påverkat hans skapares minne av varför han var så populär från första början. Hitman: Absolution är ett snyggt, följsamt och spelmekaniskt gediget spel, och vid vissa tillfällen är det här det mest tillfredsställande smygspelet som släppts i år, Dishonored inkluderat. Däremot kommer ett flertal kompromisser gentemot Hitmans grundupplägg att störa många äldre spelare.

Hitman har ett enkelt koncept, nämligen att du får ett eller flera mål och sedan slår ut dem. Det briljanta i detta ligger i hur spelets skapare låter dig göra det. För det handlar inte om att välja om du ska smyga förbi någon eller ge dig in i en eldstrid, utan snarare om att långsamt spåra andras rörelser genom stora miljöer, eller räkna ut hur du kan manipulera personerna eller deras omgivning till din fördel. Kanske väljer du att placera ut sprängmedel där de går förbi eller välta dem över ett räcke till en avskild gränd, gärna iklädd lånade kläder som döljer din sanna identitet från de flestas blickar.

1

Agent 47 kan använda förklädnader och vanliga handlingar - som att moppa golvet - till att gömma sig på öppna platser, även när han är eftersökt.

Hitman: Absolution innehåller alla de där sakerna, och i de högre svårighetsgraderna får du räkna ut en hel del av de här sakerna på egen hand. Du smyger eller går igenom polisstationer, rättssalar, nedgångna hotell som drivs av maffian, vidsträckta majsfält, fabriksanläggningar och laboratorier, skaffar information om dina mål via tjuvlyssnade samtal och hittar användbara föremål på hyllor eller i dåligt vaktade rum. Sedan hittar du på en plan och försöker genomföra den bäst du kan. Om du är en nykomling till serien eller bara känner dig lite ringrostig kanske du först nöjer dig med att angripa ditt mål med din strypsnara i ett avskilt rum, men det dröjer inte länge förrän du börjar få upp ögonen för mer invecklade och kreativa avrättningar. Självförvållade dödsfall, fabriksolyckor, förgiftade droger och tunga föremål som bara råkar falla ned från ovan är bara några exempel på detta.

Det går oväntat snabbt och enkelt att utforska de här möjligheterna, mycket tack vare de gedigna kontrollerna och de tydliga reglerna för hur saker och ting fungerar. Rörelse- och skyddssystemen matchar de redan befintliga standarderna som finns i moderna spel i tredjepersonsperspektiv, vakter och folksamlingar tycker bara att du är misstänkt om du gör något som är det, förklädnader lurar inte folk med samma kläder och lådor, garderober och sopcontainrar rymmer två kroppar - varav en kan vara du. Med det nya instinktssystemet (som är kraftigt begränsat på högre svårighetsgrader) kan Agent 47 se de datorstyrda karaktärernas rörelser genom väggar, och interaktiva föremål blir dessutom markerade. Det kan även användas till att undvika att upptäckas av folk som annars skulle se igenom din förklädnad, och fylls dessutom på när du gömmer kroppar eller utför andra handlingar som följer poängsystemets kodex.

2

Absolutions skjutande är funktionellt men tråkigt, och det enda positiva är att välja och avrätta flera fiender i snygg slow motion.

I slutet av varje nivå får du ett betyg, och systemet uppmuntrar till kreativa lösningar och visar lite mindre uppskattning om du dödar folk i onödan. Däremot finns det många extramål i din anteckningsbok som går ut på att även slå ut ditt måls entourage. Det går inte att utföra alla målen i en omgång - för det går inte att använda alla förklädnader och endast använda din kostym - och de kan dessutom ignoreras om du hellre håller dig gömd och bara vill slå ut ditt tilldelade mål.

Det händer rätt ofta i Hitman: Absolution att alla de här systemen möts och ljuv musik uppstår. Det kan vara att smyga fram genom ett majsfält klädd som en fågelskrämma, slå ut maskingevärsbeväpnade skurkar och sedan lura de andra genom att stå blickstilla, att släppa ned ett tungt pianolock på en musikintresserad underhuggares huvud utan att någon märker det, att distrahera poliser genom att lämna ett kassaskåp fyllt med kontanter öppet vid ett tillslag eller att vända galna vetenskapsmäns experiment mot dem själva på grymt roliga sätt. Det är otroligt kul att spela Hitman: Absolution som om det vore en berättelse med avskräckande exempel där du själv personifierar dem.

Kommentarer (13)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!