Recension: Hotline Miami

Heta linjen

Ibland händer det att ett spel som inte ser mycket ut för världen vid första anblick ändå griper tag i en. I det här fallet grep spelet tag i mig, bankade mitt huvud mot väggen och lämnade mig med frågan varför jag egentligen tycker så mycket om det.

1

Hela spelet andas retro tack vare grafiken och musiken

I Hotline Miami ikläder jag mig rollen som en lönnmördare. Varje morgon finns ett inspelat meddelande på min telefonsvarare som säger att en viss lokal behöver “städas” eller att någon behöver en “tillsägelse”. Innebörden är densamma. Kliv in i min DeLorean och kliv ur igen där massakern ska börja.

I början känns den här sekvensen där jag vaknar i lägenheten, lyssnar på meddelandet och går ut till bilen som ett onödigt mellanspel, men allteftersom den mystiska handlingen fortskrider inser jag att det är här själva berättelsen om huvudpersonen egentligen utspelar sig. Genom små och senare större ändringar i vardagen byggs det upp betydelse runt historien på ett riktigt snyggt sätt.

"Något står inte helt rätt till och den här pendlande känslan mellan hänfördhet och avsmak är en väsentlig del i vad Hotline Miami innebär."

Utan att riktigt veta varför tar jag mig an de uppdrag som meddelanden skickar ut mig på och till min hjälp har jag mängder av dödsbringande tillhyggen som består av allt från kastruller till maskingevär. Inför uppdragen får jag också välja en djurmask att trä över huvudet. Det faktum att de olika maskerna ger olika färdigheter och att det inte alltid är samma vapen som finns på banorna injicerar en gnutta välbehövlig variation i ett annars linjärt spel.

2

Det gäller att inte vara blödig

Varje uppdrag i spelet består av flera våningar att ta sig igenom och det enda sättet att göra det är genom att döda allt och alla i en lång våldsorgie som först inger mig en känsla av att vara en skicklig dödsmaskin, men efter ett tag smyger det också in en känsla av att huvudpersonen nog inte är helt frisk.

Exempelvis är det svårt att inte känna sig lite cool när man lyckas sparka upp en dörr på någon, kasta sitt vapen i huvudet på personen med maskingevär och sen slå ner killen med kniv innan han hinner vända sig om. Men när avrättningen av personerna sedan sker genom att trycka ut ögonen på den första och därefter slå sju-åtta gånger med en machete i ansiktet på nästa, känner jag inte längre samma lust att identifiera mig med huvudpersonen.

Jag kliver in i rummet med en välkoreograferad attackdans och lämnar ett slakthus fullt av blod och inälvor bakom mig. Något står inte helt rätt till och den här pendlande känslan mellan hänfördhet och avsmak är en väsentlig del i vad Hotline Miami innebär.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!