Eurogamer.se

Recension: Far Cry 3

Underbar paradisterror

Far Cry 3 börjar otroligt intensivt och välberättat. Jason Brody, hans flickvän, två bröder och ytterligare några vänner kastas från festsemester till mardröm när de kidnappas av piraten Vaas och hans mordiska anhang. Den ärrade piraten i mohawkfrisyr är kanske inte den mest originella spelfiguren genom tiderna, men han skapar i alla fall ett starkt begär att följa historien.

Så mycket har blivit bättre sedan Far Cry 2. Allt som jag störde mig på i det förra spelet har filats bort. Nu slipper du leta busstationer för att snabbt kunna färdas över ön, jag blir inte överfallen var hundrade meter på de stora vägarna, vapnen går inte sönder stup i ett, faktiskt inte alls, och sparpunkterna är mycket mer generöst utplacerade. Samtidigt har de intensiva närmast filmiska striderna och den stora öppna världen behållits och finputsats.

"Rook Island är dock så pass lockande att jag ibland går bort mig."

Den tropiska ön Rook Island har skapats minutiöst med djurliv som jagar både varandra och befolkningen. Här och var hittar man olika sorters plantor till olika dekokter med varierande effekter. Dessutom finns det en civil befolkning som vandrar runt på ön och ger mig små uppdrag av varierande slag, när de inte blir leopardmat förstås.

Utöver detta finns det en rad olika race, prickskytteutmaningar, hemliga föremål, brevkorrespondens från japanska andravärldskrigsoldater, heliga statyetter och vaktposter att erövra. De senare används sedan för att handla med vapen, samla på sig lönnmördar- och jaktuppdrag. Snabbflådda djurhudar blir till nya vapenhållare, större ryggsäck och så vidare.

Video visar upp mer av berättelsen i Far Cry 3

Det finns ett litet element av rollspel i och med Jasons utveckling som krigare. Erfarenhetspoäng omvandlas till nödvändiga färdigheter och manifesteras grafiskt som tatueringar på Jasons underarm. Från början är han en rädd ung man men allt efter spelet rullar vidare blir han farligare och mer kallblodig. Tyvärr är färdigheterna så pass få att jag är fullärd med god marginal innan spelet är slut.

Egentligen är detta med en öppen värld med massor att göra något bra. Men då spelet övertygat mig om att räddandet av Jasons vänner är rätt brådis tar det emot att jaga grottbjörn med pilbåge. De flesta sidouppdrag är dock högst valfria, spelet blir bara väldigt mycket svårare mot slutet om för många av dem hoppas över.

Rook Island är dock så pass lockande att jag ibland går bort mig. Att klättra på en av öns många rangliga radiomaster får det att pirra i knäna, grottorna är lagom läskiga att utforska och första gången jag simmar över en bred flod och upptäcker att vattnet är strömt skrockar jag för mig själv. Ibland får jag för mig att försöka hitta högsta punkten på ett berg och bara stå och titta på hur vindarna blåser runt molnen. Jag går dock inte upp i bergen när det blixtrar. För även om jag är rätt säker på att jag inte kan träffas av blixten, så jag är lite rädd för åska på riktigt och tänker inte chansa.

Ljudet är överlag riktigt bra. Att höra ett svagt morrande någonstans i undervegetationen vid en djungelpromenad får underarmshåret att resa sig. Spelet har också mycket bra vapenljud med ett ordentligt tryck i. Det känns ordentlig skillnad på kalibrar precis som det ska. Repliker mellan vakter och öbor är väl kanske inte de mest originella, men det skapar ett litet extra djup i spelet och en lite mer levande miljö.

Kommentarer (11)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!