Recension: Pid

Livet i åtta bitar (och 16 svordomar)

Det finns någonting med saxofoner och jazzmusik som jag inte riktigt klarar av. De känns oftast lite lätt hysteriskt, snudd på hånande ibland. Nu ligger förvisso saxofoner en bra bit ner på listan över saker jag ogillar - åtminstone i jämförelse med omotiverade labyrinter, att tvingas repetera längre spelsegment och att bli jagad av odödliga fiender i onödigt långa, straffande sekvenser. Det svenskutvecklade spelet Pid lyckas med konststycket att kombinera alla dessa fenomen.

Den lilla pojken Kurt har verkligen en rutten dag. Han somnade på rymdbussen på väg till skolan och passerade ändhållplatsen med god marginal - bussen kraschlandade istället på en mystisk planet där alla invånarna ser ut att vara märkligt snidade träfigurer flera gånger Kurts storlek. Enbart beväpnad med sin charm, ett kreativt sinne och ett verktyg som låter honom manipulera gravitationen börjar Kurts resa hem genom en väldigt märklig värld.

1

Vackert och förnedrande på en och samma gång

Den svenska utvecklarstudion Might and Delight är en av de mikrostudior som startades efter att giganten Grin gick i graven för ett par år sedan och detta arv märks väldigt tydligt. Delar av utvecklingsteamet har enligt utsago tidigare arbetat med det kritikerrosade Bionic Commando Rearmed. Den mjuka, förtrollande världen med sin mjuka, diffusa ljussättning är det första som skvallrar om studions härstamning. Det andra är den oförlåtande svårighetsgraden.

"Den svenska utvecklarstudion Might and Delight är en av de mikrostudior som startades efter att giganten Grin gick i graven för ett par år sedan och detta arv märks väldigt tydligt."

Pid är ett pusselplattformsspel utan någon som helst nåd. Det här är ett verk av ren och skär Nintendo-nostalgi, i det närmaste lika förnedrande svårt som den plattformens allra elakaste plattformare. Med en osannolik diabolisk bandesign utmanar det, bestraffar och uppmanar till yttersta koncentration. I synnerhet gäller detta spelets bossfajter. Här har någon detaljstuderat de mest elaka fienderna som producerats de senaste tjugo åren och gett sig på att bräcka dessa i form av svårighetsgrad och frustration.

Kurt är nämligen inte särskilt stryktålig. En träff, oavsett om det är en liten spik i miljöerna eller en olycklig närhet till en bomb, en boss eller fiende släpper, innebär oftast ett direkt dödsfall. Med lite tur har Kurt på sig ett snygg, vitt linne som kan stoppa ett par träffar till, men detta plagg är rent förbrukningsmaterial och sannolikheten att en har ett sådant på sig vid en given tidpunkt är aldrig garanterad.

Under resan mot sin hemplanet har Kurt en smärre arsenal av vapen - primärt bomber i olika modeller, men även en märklig kraft han fått efter att ha kraschlandat. Kurt kan kasta ut två ljuspelare som låter honom sväva iväg i den riktning ljuspelaren pekar mot. Detta blir ett väldigt användbart vapen för att både navigera sig igenom världen och för att göra sig av med de fiender som finns där. Lite senare in i spelet får han dessutom en slangbella som låter mig placera ut dessa ljuspelare med lite större precision.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!