Recension: Killzone HD

Dödligt dålig zon

Under 90-talets glada dotcom-boom fanns det ett par väldigt märkliga företagskonstellationer i Europa. En av dessa - de holländska Lost Boys - var en ganska rebellisk designstudio som var lika duktiga på att producera briljanta cd-rom- och webbproduktioner som de var på att bränna pengar.

En av deras underavdelningar var Lost Boys Games - i sig en sammanslagning av ett par mindre holländska spelutvecklare, då en av grundarens passioner var nämligen spelutveckling. Efter en företagsomorganisation (och ett par bärbara Nintendo-titlar) bröts speldivisionen ut till en ny ägare, döptes om till Guerilla Games och köptes ett tag senare upp av Sony.

1

Snyggt, stämningsfullt och alldeles, alldeles trasigt

Men innan dess hann studio producera ett par spel - Killzone och Shellshock 'Nam 67. Studion hade redan från början en helvetisk börda att bära, dels som oprövad studio, men även för att den enade spelpressen hade utnämnt Killzone till en ”Halo-dödare”. Det mörka, futuristiska Killzone förutspåddes plocka tronen från Halo som regent inom förstapersonsskjutare på konsoler.

"Den extremt lata bandesignen är den största synden i Killzone."

Nu blev det inte så. Förväntningarna på Killzone var så fasansfullt höga att spelet aldrig hade en chans att leva upp till dem. Det Guerilla Games levererade var inte i närheten av Bungies episka rymdepos, och brast på ett par vitala punkter. De allra flesta av de spelmekaniska bristerna åtgärdades med råge i de två uppföljarna, Killzone 2 och Killzone 3 (9/10).

Killzone HD utspelar sig i en mörk framtid, där delar av mänskligheten brutit sig loss efter ett större inbördeskrig och koloniserat en egen planet - Helghan. Under ledning av den smått fascistiska ledaren Scolar Visari lever de där under extremt hårda förhållanden och har muterat till den grad att de knappast kan kallas mänskliga längre. Människorna kvar på den vinnande sidan hade i princip glömt bort dem tills dagen då helghanska styrkor anfaller en koloni på planeten Vekta. Iklädda sotsvarta rustningar med dess ikoniskt lysande orangea ögon påbörjar de en massiv kampanj för att expandera sitt levnadsrum.

Jag slängs in i rollen som Jan Templar, en kapten hos den interstellära alliansens (ISA) militära styrkor och hamnar direkt i strid mot de skräckinjagande helghans. Kriget för att skydda Vekta från invasionen har börjat.

Så snart jag börjar styra Templar märks det tydligt att spelet i grund och botten är åtta år gammalt, även om det har putsats lite på det rent grafiska. Lite nya, snygga grafiska filter har lagts på och texturer har polerats upp till högre upplösning. Dock är spelmekaniken fortfarande kraftigt föråldrad och bandesignen är en exercis i snygga korridorer utan direkta fria ytor att utforska. Att deviera från den tilltänkta rutten är en omöjlighet då de banor som utgör kampanjläget artificiellt begränsas av små hinder som inte går att ta sig över, samtidigt som andra hinder går utmärkt att ta sig över om de är en del av den snitslade hinderbanan.

Håll dig till uppföljarna i detta paket

Den extremt lata bandesignen är den största synden i Killzone. Den näst största synden är det mycket oförlåtande kontrollpunktssystemet, där det i många fall krävs omspelning av större delen av en bana vid dödsfall - något som sker ofta då vapenbalansen och skademodellen i Killzone är minst sagt bristfällig. En normal Helghast-soldat kan tåla uppemot halvdussinet direkta skott mot huvudet utan att tappa lusten att försöka mörda mig.

Vapnen är dock roliga att använda och precis som i originalet kan mina soldater bära med sig tre olika vapen åt gången och smärtfritt växla mellan dessa. Fantasifulla, aggressiva vapen blandas med futuristiska versioner av klassiska automatgevär och hagelbössor.

En sak som störde mig redan i originalet, och som fortfarande är en smärre irritationsfaktor, är de undermåliga röstskådespelarna. Helt utan inlevelse (och med dålig ljudkomprimering) läses ett tungt, mörkt manus om mänsklighetens öde upp. De helghanska soldaternas krigsvrål är kul första gången, men när ett dussintal soldater i följd rabblat samma mantra med taskigt normaliserat ljud börjar jag fundera på att stänga av ljudet, men då hade jag missat det som faktiskt fortfarande håller - musiken.

Joris de Mans industriellsymfoniska musik, med stora tunga blåsverk och aggressiva pukor, håller fortfarande fruktansvärt hög klass. Det är nog inte en slump att ett par stycken från Killzone-spelen brukar vara populära på de spelkonserter som då och då framförs i landet. Det är känslomässig, stämningsfull musik som är lättidentifierbar.

Nyversionen av Killzone löser dessvärre inga av de problem originalet hade och känns i jämförelse med nyversionen av Halo som en extremt lättviktig portering med marginellt snyggare grafik. Istället för att bygga upp kampanjläget från Killzone i de spelmotorer som driver uppföljarna har minst möjliga ansträngning gjorts för att överhuvudtaget få det spelbart, och det är synd och skam på ett spel som är så intressant i teorin och i stämning.

Killzone HD är tyvärr fortfarande ett ganska mediokert skjutarspel. Det som räddar spelet är saker som inte direkt rör det spelmekaniska. Som nämnt tidigare är musiken och ljuddesignen riktigt bra, utöver röstarbetet. Den visuella stilen är effektiv, obehaglig och förmedlar känslan av en mörk, dyster framtid väl. Helghansoldaternas brutalitet skildras väldigt väl i deras distinkta stil och det är fortfarande en otäck känsla att se deras glödande, orange ögon lysa i krigets dimma. Få skjutarspel förmedlar en stämning lika bra och det är tråkigt att se att essensen av spelet - skjutandet - tyvärr inte lever upp till inramningen.

3 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Killzone HD Fredrik Johansson Dödligt dålig zon 2012-11-22T15:09:00+01:00 3 10

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!