Recension: WWE' 13

Ett spel där muskulösa män gör saker tillsammans

Tights, kroppsglitter och svettiga superstjärnor som utstöter smärtsamma ljud. Nej, det är inte Eurovisionsschlagern. Det är dags för årets wrestling-spel där muskulösa män gör saker tillsammans.

Vi börjar med den absolut sämsta delen av förra årets upplaga, Road to Wrestlemania, och glädjebeskedet att det ersatts med det bästa i WWE '13. I år heter enspelarläget Attitude Era som återskapar den senaste guldåldern i kategorin låtsasbrottning och samtidigt fungerar som en lagom grund inlärningskurva för i nästan alla matchkategorier som spelet bjuder på.

3

Matcherna är allt annat än en kollaps

Vi börjar med lite wrestlingshistoria. WWE (som då hette WWF innan de blev stämda av Världsnaturfonden och därför bytte namn) hade under lång tid varit relativt ohotade giganter i sitt gebit. Men 1995 utmanade Ted Turner-ägda WCW på riktigt om wrestlingtronen med ett par smarta värvningar och en kaxigare attityd.

"Det ständiga kontrandet av alla attacker är frustrerande till dess att jag hittar rytmen i den enkla mekaniken och då är spelet istället alldeles för lätt."

Motdraget från WWE blev en tuffare och mindre familjevänlig framtoning där sexuella anspelningar, betydligt blodigare matcher och en mer rebellisk inställning till auktoriteter (oftast ägaren Vince McMahon). I slutändan gick WWE segrande ur ”the Monday Night Wars”, som striden mellan de båda företagen kallades i efterhand, och köpte WCW.

Attitude Era är en komprimerat men mycket underhållande återberättelse av den tiden. Genom en rad matcher får spelaren alltså chansen att ikläda tightsen hos gamla legendarer som Bret ”The Hitman” Hart, British Bulldog, ”Stone Cold” Steve Austin, Mankind, ”Heartbreak Kid” Shawn Michaels och The Rock.

Berättandet är lite snuttifierat och den kunnige i sentida wrestlinghistoria ser att historien bitvis är rätt vinklad för att förhärliga WWE. Men några av de mer kontroversiella händelserna finns faktiskt med. Självklart är det ett stort plus för WWE '13 att kunna ha med alla gamla favoriter, men det är också ett tydligt tecken på hur mycket sämre och mindre karismatisk wrestlingen har blivit sedan dess.

Utöver detta mycket ypperliga läge, jag håller alla tummar och tår att vi får se en liknande återberättande av Hulk Hogans storhetstid under 80-talet i nästa spel, så har inte mycket hänt sedan förra året. Det är dock nästan enbart positivt.

WWE '12 var nämligen det bästa wrestlingspelet på mycket länge och THQ har undvikit att laga det som inte var trasigt i mångt och mycket. Den förenklade och mer intuitiva kontrollen från förra året är kvar, med samma nackdel att spelet är lite för centrerat kring kontringar. Det ständiga kontrandet av alla attacker är frustrerande till dess att jag hittar rytmen i den enkla mekaniken och då är spelet istället alldeles för lätt.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!