Eurogamer.se

Recension: Rise of the Guardians

Övernitiska väktare

Påskharen kastar bumeranger, tomtefar spöar fiender med värja och tandfen frammanar virvelvindar. På pappret känns spelanpassningen av Dreamworks-filmen Rise of the Guardians (känd i Sverige som De fem legenderna) som en given succé. Synd bara att det är ett slöseri på tid.

Den snabbt avklarade handlingen är att Jack Frost - den amerikanska och ungdomligare varianten av Kung Bore - gör gemensam sak med sagofigursgänget väktarna. Utöver tidigare nämnda förmågor finns även John Blund representerad. Eftersom de är just sagofigurer är de i desperat behov av bekräftelse. Denna kommer i form av att barn tror på dem, annars försvinner de helt sonika.

1

En sekvens som du förhoppningsvis aldrig behöver se

Allt det här förklaras ytterst vagt i en inledande filmsekvens där det också framgår att det finns en ondskefull kille. Han heter Pitch och han är ond eftersom han har svarta kläder på sig. På något vis har han också tillfångatagit massvis med barn, tomtenissar och mjölktänder som måste räddas, men Pitch har satt sina ondskefulla mardrömmar på att vakta dem.

"Ditt barn vill väl ändå spela ett spel, inte se på en dålig tecknad film?"

Spelupplägget är misstänkt likt alla barns favoritspel Skylanders: Spyro's Adventure, fast utan plastfigurerna och plattformsmomenten. Det är helt enkelt ett actionrollspel där vildsinta attacker avfyras med de fyra knapparna till höger på handkontrollen och karaktärerna kan blockera, ducka och använda ett gäng specialattacker.

Under banorna samlas det på kristaller och karaktärerna går upp i nivå för att låsa upp nya färdigheter som inte påverkar spelet ett dugg. Ja, det är nämligen ett av problemen, de nya egenskaperna tillför inte mer än färgsprakande extraattacker. All form av karaktärsutveckling i Rise of the Guardians är rent ut sagt kosmetisk.

2

De misstänkta.

Världarna är betydligt intressantare historier. Varje sagofigurs hemland måste rensas från Pitch och hans mardrömmar och det är en trevlig blandning av miljöer. Jack bor i en amerikansk småstad, tomtefar i en tomteverkstad och tandfen i någon slags science fiction-inspirerad miljö. Trevligt, fritt och fult.

Miljöerna har visserligen potential och varje spelvärld är väldigt öppen. Jag kan fritt vandra omkring och utföra de små uppdragen efter eget behag och när som helst förflytta mig mellan de olika banorna. Men det märks att spelet, för att maximera den potentiella målgruppen, släpps till alla tänkbara konsoler på marknaden. Jag är ärligt talat förvånad över att de inte klämt in en PlayStation 2-utgåva också då grafiken känns precis så daterad. Inte ens mellansekvenserna är annat än stillbilder - hallå, det är ett licensspel, ni kan väl åtminstone klippa in lita snygga animationer?

På varje bana finns det ett antal uppdrag som måste genomföras för att rädda sagofigurernas tillbedjare. Barn är instängda i burar, svampar måste försvaras mot horder av mardrömmar och så finns det hundratals föremål att samla på sig på varje bana. Det är också precis allt som finns att göra och, tro mig, efter de fem första gångerna känns vart och ett av de här momenten uttjatade.

Men det är ju trots allt ett barnspel vi snackar om. Visst ska det vara lite enklare, lite mer tillgängligt och kanske inte innehålla fullt så många komplicerade val som säg Mass Effect 3. Nej, men ditt barn vill väl ändå spela ett spel, inte se på en dålig tecknad film?

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!