Eurogamer.se

Recension: New Super Mario Bros. U

Plattformsspel när det är som bäst

I samband med nya konsolreleaser brukar det vara mycket prat om flaggskepp - du vet, de där spelen som gör hårdvaran värd att köpa från dag ett och för evigt kommer att förknippas med konsolen. Såsom Tetris till GameBoy, Super Mario World till Super Nintendo och Halo: Combat Evolved till Xbox. Nu när Wii U släppts är frågan om någon av releasetitlarna lyckas uppfylla kriterierna för att få kallas flaggskepp.

1

Världen ur Marios perspektiv.

Nintendo Land (5/10) förmodligen aldrig kommer att kunna sälja konsoler på samma sätt som Wii Sports, samtidigt som ZombiU verkar vara för gimmickartat och svårt, återstår bara Marios senaste äventyr i den första vågen av flaggskeppskandidater. Men avfärda för allt i världen inte titeln bara för att det råkar vara ett tvådimensionellt plattformsspel av den gamla skolan - New Super Mario Bros. U:s starkaste kort är just att det är så simpelt och lättillgängligt att vem som helst kan ha riktigt kul med det.

Om du har kommit i kontakt med något av rörmokarens tidigare äventyr vet du förmodligen redan vad spelet går ut på. Precis som för 27 år sedan i det första Super Mario Bros har prinsessan Peach blivit kidnappad av den onde sköldpaddsdraken Bowser, och det är upp till Mario att rädda henne. Du tar dig fortfarande fram längs sidoskrollande banor genom att hoppa över stup, samla mynt och överleva fiender såsom svamplika goombas och sköldpaddor. Givetvis har det hänt bra mycket mer i spelmekaniken under alla dessa år, men själva kärnan är densamma och är lika briljant nu som då.

"Det blir lätt kaotiskt när flera spelare trängs på skärmen samtidigt, men det är också hysteriskt kul och lockar många gånger till fler skratt än vad skickliga stand up-komiker lyckas bjuda på när de är i toppform."

Rent estetiskt innehåller spelet mycket färgglada och fantasifulla världar som är vackrare än någonsin i och med seriens högupplösta debut. Allt är hur gulligt som helst och flyter på silkeslent till tonerna av välkända Mario-melodier i 5.1-ljud med klassiska ljudeffekter. Jag hade gärna hört lite fler nya slingor, men musiken är ständigt trallvänlig och aldrig något jag stör mig på.

2

Kraften av att vara två samtidigt.

Den kanske största förändringen på senare år är att det nu går att samarbeta med upp till fyra kompisar genom hela äventyret. Det blir lätt kaotiskt när så många trängs på skärmen samtidigt, men det är också hysteriskt kul och lockar många gånger till fler skratt än vad skickliga stand up-komiker lyckas bjuda på när de är i toppform. Mario är det ultimata beviset på att delad glädje är flerdubbel glädje.

Oavsett om du spelar ensam eller i goda vänners sällskap är spelet ett rent nöje att ta sig igenom från början till slut. Den lekfulla bandesignen, den välbalanserade svårighetsgraden och den oslagbara fingertoppskänslan i kontrollen är av toppklass hela vägen och bland det bästa i hela serien. Tyvärr har Nintendo inte tagit ut de kreativa svängarna riktigt lika mycket som i Super Mario Galaxy och det är inte lika tätt mellan de extremt fantasifulla nivåerna som får en att gapa av förundran, men när de väl dyker upp imponerar de mer än något annat i genren.

Mario har fått prova en uppsjö av underhållande specialföremål med åren, däribland minisvampen och isblomman som återkommer även denna gång. Tråkigt nog får vi bara se ett enda nytt föremål i New Super Mario Bros U, och det är ekollonet som förvandlar Mario till en flygekorre så att han kan glidflyga kortare sträckor och klamra sig fast i väggar. Det är ett kul tillägg som påminner om flygmanteln från Super Mario World, men jag är ändå väldigt besviken att plattformshjälten inte har försetts med några fler nya specialkrafter. Vi får visserligen träffa på bebisvarianter av Yoshi som bidrar till lite annorlunda spelsätt, men de lyckas inte riktigt kompensera för bristen av påhittiga specialföremål.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!