Eurogamer.se

Recension: Silent Hill: Book of Memories

Inte din normala vistelse i Silent Hill

Heather Mason, protagonisten i Silent Hill 3, är en av mina favoritkaraktärer någonsin. Så när Silent Hill: Book of Memories ber mig namnge och utforma min karaktär är valet enkelt - hon måste såklart heta Heather. Jag önskar bara att den nya Heathers resa hade varit lika intressant, tankeväckande och djup som originalets.

10

Den isometriska vyn gör striderna lättöverskådliga

"Aldrig någonsin har namnet Silent Hill använts så inkompetent. Inte för att Book of Memories är ett särskilt dåligt spel - utan för att det knyter an till mytologin och världen på så märkliga och långsökta sätt att det snarare gör spelet en otjänst.

Som ett fan av Silent Hill-serien har mitt förtroende gentemot Konami gradvis gått mot det sämre. Spelserien har skickats till diverse utvecklare utan någon tydlig vision eller riktning, vilket tyvärr märks tydligt i slutresultaten vi fått ta del av de senaste åren. Nya utvecklare försöker sätta sin egen stämpel på Team Silents ikoniska världsbild men misslyckas gång på gång. Det spel som kommit närmast originalet i form av tankeväckande och djup historia är förra årets Silent Hill Downpour (5/10) som var ett modigt försök och kanske det bästa hittills.

Så dök Silent Hill: Book of Memories upp. Aldrig någonsin har namnet Silent Hill använts så inkompetent. Inte för att Book of Memories är ett särskilt dåligt spel - utan för att det knyter an till mytologin och världen på så märkliga och långsökta sätt att det snarare gör spelet en otjänst. Detta är inget nytt för Konami då omstöpandet av existerande spelserier verkar premieras framför lanserandet av nya, fräscha namn. Castlevania: Lords of Shadow (7/10) led av samma problematik när det kom ut - verkligen inget dåligt spel, men det kändes inte som ett Castlevania-spel.

För första gången i seriens historia ligger fokus på stridande, något som känns extremt kontraproduktivt. Min normala spelstil när det kommer till Silent Hill är att undvika och smyga förbi fiender, men här finns inte det alternativet. Direkt konfrontation är istället nyckeln till överlevnad.

Istället för ett klassiskt överlevnadsskräckäventyr har Wayforward skapat ett stridsbaserat grottkravlarspel med nästintill oändlig variation. Heather, min nyanslösa protagonist skall här ta sig igenom drygt hundra slumpmässigt framställda nivåer, där de svåraste momenten går ut på att plocka upp fem eller sex indistinkta pusselbitar och lösa ett ganska banalt pussel för att komma vidare till nästa grotta.

Vad gör Silent Hill i titeln?

Det tar ett bra tag innan jag lär mig komma överens med spelet och bortse från det olyckliga namnvalet. Book of Memories påminner väldigt mycket om klassiska grottutforskaräventyr som nostalgiframkallande Rogue och NetHack, samt modernare spel som Diablo. De slumpmässiga kartorna, nivåernas delmål och utmaningarna som belönar mig med pusselbitar gör att spelet aldrig blir direkt förutsägbart, men får det samtidigt att kännas lite oprecist. Det finns mycket att säga om slumpmässigt genererade nivåer, men att låta en maskin generera kartor blir aldrig så precist som när en mänsklig hand guidar processen.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!