Eurogamer.se

Recension: The Elder Scrolls 5: Skyrim - Dragonborn

Årets bästa expansion

Jag hade faktiskt tröttnat på The Elder Scrolls V: Skyrim (10/10). Trots de till synes ändlösa vidderna att utforska kom ändå en punkt då allt helt enkelt kändes gjort. Det är svårt att tänka sig att något så enkelt som mer av allt kan göra spelet relevant igen, men så är det.

I The Elder Scrolls 5: Skyrim - Dragonborn reser vår hjälte till ön Solstheim nordost om Skyrim. Platsen är symboliskt viktig för den som följt The Elder Scrolls under en längre tid. Ön var en gång i tiden skådeplats för expansionen Bloodmoon som släpptes till seriens tredje del Morrowind. Då blev den en förfining av allt vad spelet stod för och till min stora glädje lyckas Bethesda upprepa proceduren den här gången också.

1

En vakt som fick en pil i knät?

Dragonborn är verkligen den gamla skolans expansion; en upplevelse som i omfång är jämförbar med huvudspelet.

Solstheim är i sin nuvarande tappning huvudsakligen bebott av mörkalver som flytt sitt hemland, men en mystisk kraft har landet i sin hand. Det visar sig vara en tidigare drakfödd, samma titel som huvudpersonen dras med, som försöker återvända till världen. Även om huvudberättelsen aldrig är mer än en introduktion till spelen i serien är det en av de mest välskrivna historierna i Skyrim. Det blir en resa genom parallella världar där råstyrka får ge vika för upptäckarglädje, mystik och pussel. Den daedriska prinsen Hermaeus Moras mörka och psykedeliska hemvärld är också det vackraste och mest stämningsfulla jag upplevt i något av seriens spel.

2

Sagolikt vackert

Då har jag ändå bara skrapat på ytan. Solstheim är inte en tillnärmelsevis lika stor öppen yta som huvudspelets Skyrim, men det finns nog så många hemligheter att utforska. De sidouppdrag jag spelar igenom håller dessutom en mycket högre kvalitet i både omväxling och manus. Miljöer är också vackrare och ön är full av skarpa visuella kontraster.

Nytillskotten är för många för att lista men det finns gott om nya föremål att samla, rustningar att bygga och fiender att utmana. Den mest marknadsförda förändringen är tyvärr den som känns minst relevant för spelet. Efter att ha genomfört kampanjen kan du tämja drakar och rida på dem. Det kanske låter häftigt på pappret men på drakryggen är du extremt begränsad. En drake cirkulerar bara ett bestämt område, sedan måste du använda snabbresor för att flytta på den. Visst är det ganska mäktigt första gången jag låter besten sprida ond bråd död bland motståndarna men överlag är det inget väl implementerat spelmoment.

Den glada nyheten är att det här inte bekymrar mig. Det finns alldeles för mycket annat att lägga tid på för att jag ska sura över drakar. Det är helt enkelt Skyrim, fast bättre på alla sätt.

Dragonborn får mig att minnas när ordet expansion var förknippat med ett ordentligt nytillskott. De senaste åren har nedladdningsbara speltillägg oftast bara tillfört en eftermiddags förströelse. Inget ont om detta men Dragonborn är verkligen den gamla skolans expansion; en upplevelse som i omfång är jämförbar med huvudspelet.

Inför släppet av Skyrim lovade spelets producent Todd Howard också att tilläggsmaterialen skulle bli just färre och bättre. Säga vad man vill om berättarmässigt intressanta Dawnguard och det överflödiga Hearthfire (4/10) men Dragonborn är kvittot på att det inte bara var tomt prat.

9 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: The Elder Scrolls 5: Skyrim - Dragonborn Simon Campanello Årets bästa expansion 2012-12-19T16:00:00+01:00 9 10

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!