Eurogamer.se

Recension: Black Knight Sword

Papperstunn riddare på sadistiska äventyr

Det finns ett visst mått av sadism i Black Knight Sword - det senaste makabra samarbetet mellan japanska Grasshopper Manufacture och ungerska Digital Extremes. Det är inte bara att innehållet är blodigt, grisigt och består av väldigt ohyggliga tolkningar av sagor, utan även spelmekaniken faller in i temat.

Allt levereras i ett nätt litet paket med en grafisk stil som känns väldigt centraleuropeisk - tänk er tillbaks till det tidiga 80-talet och de surrealistiska tecknade filmerna Sveriges Television visade. Stilistiskt ritade klippdockor som rör sig lite hackigt fram igenom extremt statiska miljöer. Precis så ser Black Knight Sword ut, fast med lite japanska designinfluenser och ett betydligt större djup. Allt är inramat som en teater med klippdockor, komplett med ridåer, tunga gardiner och publik som reser sig upp under laddningsmomenten.

Black Knight Story ser till en början ut att bli ganska enkelt att angripa med sina fem nivåer i detta klassiska tvådimensionella hoppa-och-hugga-äventyr. Jag kommer förbi den första nivån enkelt. Från det att jag hängt dinglande i en snara till att jag tagit mig loss (levande eller odöd), fått tag på ett magiskt svärd (Black Helleborn), massakrerat ett antal märkliga fiender och sedermera spöat spelets första boss har det inte tagit särskilt många minuter. Nåväl, framåt, modiga soldat med ditt svarta svärd.

"Målar du in dig i ett hörn och sparar med för låg hälsa, för få liv och ett gäng fiender framför dig? Taskigt läge, börja om från början!"

1

Spelet är sadistiskt svårt på de högre svårighetsgraderna.

Den andra nivån erbjuder lite mer motstånd. En mörk, djup skog fylld av otäcka fiender, snabba och lömska vargar samt plötsliga stup. Jag reagerar lite på att spelets omstartspunkter är ganska få och långt ifrån varandra, men det är ett designval jag kan förstå och respektera. Så blir jag till sist av med mitt sista liv och blir förvisad till startskärmen där jag tvingas börja om från början.

Spelet sparar nämligen inte dina framsteg automatiskt - nej, det får du själva ta hand om under eget ansvar. Friheten att spara var som helst finns nämligen, men - och här kommer det riktigt sadistiska - du har bara en sparfil. Du styr med andra ord helt själv över det som i många andra spel är din automatiska sparfil. Målar du in dig i ett hörn och sparar med för låg hälsa, för få liv och ett gäng fiender framför dig? Taskigt läge, börja om från början!

Black Knight Sword är en nostalgisk flört med de klassiska tvådimensionella plattformsspelen, kraftigt influerat av såväl Super Mario Bros och Castlevania som Mega Man. Svårighetsgraden och rörelsemönstren riddaren har känns i synnerhet nedärvda från Ghosts and Goblins. Tack och lov tappar min svartklädda riddare inte kläderna efter ett par träffar och tvingas springa runt i underbyxorna.

Det är en mörk, otrevlig berättelse som målas upp i sedvanlig Digital Extremes och Grasshopper-stil, och vems idé det nu var att ge Akira Yamaoka fria händer med ett leksakspiano - stort tack till dig. Musiken är genialisk i sin galenskap och passar den teatraliska inramningen perfekt. Den grafiska absurdismen där Jan Švankmajer möter japansk dockteater får mig ett flertal gånger att lyfta på ögonbrynen och stirra på skärmen i ren häpnad.

"Vems idé det nu var att ge Akira Yamaoka fria händer med ett leksakspiano - stort tack till dig!"

Lanseringstrailer för Black Knight Sword

Den enda kritik jag egentligen har är att svårighetsgraden är tämligen obalanserad. På normal svårighetsgrad är Black Knight Sword nästan bestraffande svårt, men på den lättare är det nära nog ingen utmaning alls. Vad som sker på den svåraste har jag inte vågat undersöka än. Utöver historian finns det ett par extra spellägen - ett arkadläge där jag bara har ett liv och ett rent tidsbaserat döda-alla-fiender-och-rör-dig-vidare-läge, men vid det här laget har jag hunnit bli ganska mätt på konceptet. Däremot kommer jag aldrig tröttna på att genomsöka nivåerna efter "cat head grass" - vad det är lämnar jag som en exercis till er läsare att själv upptäcka.

8 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Black Knight Sword Fredrik Johansson Papperstunn riddare på sadistiska äventyr 2013-01-09T13:00:00+01:00 8 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!