Recension: Dishonored: Dunwall City Trials

Vanärande expansion?

Jag nominerade Dishonored (9/10) till 2012 års bästa spel, så när det första nedladdningsbara extramaterialet Dunwall City Trials dök upp hade jag förstås stora förväntningar. Förväntningar som dels kom på skam, men även visade sig vara mer än vad jag väntat mig.

Min initiala besvikelse grundandes i att staden Dunwalls historier och personligheter var bland de främsta anledningarna att jag föll så hårt för Dishonored. I expansionen finns inget av detta. Här är det istället, som jag borde ha förstått av namnet, fristående övningar som tar plats i en drömvärld.

Banorna flyter runt i det blå tomrum där Corvo får kontakt med sina specialegenskaper tidigt i originalkampanjen. Det är tio olika typer av utmaningar med tillhörande poänglistor där det går att mäta sig med sina vänner och resten av världen.

De tio utmaningarna är uppdelade i fyra kategorier - smyg, strid, klurighet (fritt översatt från puzzle) och rörlighet. Men de olika utmaningarna är också relativt skilda från varandra. Det är egentligen bara två rörlighetsutmaningar som är direkt lika varandra.

"Skyttet är den minst tajta spelmekaniken i Dishonored, i alla fall i konsolversionerna."

1

Expansionen bjuder på tio olika utmaningar.

Smygandet är klart närmast originalhistorien då den ena utmaningen går ut på att leta ledtrådar för att ta reda på vem i en herrgård som ska tas av daga. Det gäller att hålla sig borta från vakter och tjänare tills dess att alla ledtrådar samlats ihop. Om någon upptäcker dig kommer ditt villebråd att fly. Det andra smyguppdraget är en jakt genom ett hus för att hitta sex guldägg och sedan ta sig ut. Här får man bli upptäckt tre gånger, även om detta självklart ger poängavdrag.

I stridutmaningarna hittar jag expansionens lågvattenmärke. De två första, där det gäller att ha ihjäl vågor av fiender med ökande svårighetsgrad och jaga lönnmördare genom ett hus, är roliga men inte jätteinnovativa och har kort hållbarhet. Liknande utmaningar har jag sett i andra spel.

Den tredje går ut på att skjuta valoljeflaskor som kastas från en höjd. Olikt färgade flaskor ger olika bonusar som extra tid eller mer liv. Problemet är bara att skyttet är den minst tajta spelmekaniken i Dishonored, i alla fall i konsolversionerna. Det känns aldrig som att jag får den koll jag vill ha.

Klurighetsutmaningarna är de jag själv har roligast med. Den ena går ut på att ha ihjäl så många fiender som möjligt under ett tidsfönster där Bend Time-förmågan har aktiverats. Här gäller det att tänka taktiskt för att maximera effekten av sin arsenal. Mellan varje utmaning får du dessutom bonusrundor med specifika regler i stil med "dräp bara med trubbiga föremål" eller "använd bara valolja".

Den andra utmaningen där det gäller att lägga upp en taktisk plan innan man startar är Kill Chain. Här ska ett visst antal fiender has ihjäl med max fyra sekunders mellanrum. Banan är densamma varje gång vilket gör att man lär sig vilka olika intressanta sätt man kan ta fienderna av daga på. Det som känns lite udda är att soldaterna inte bryr sig om mig. Den artificiella intelligensen är tydligt inställd på att inte reagera på mina mord, vilket känns konstigt. Det hade varit bättre med andra mål eller med fiender som faktiskt slår tillbaka.

Rena träningslägret!

De tre rörlighetsuppdragen är enkla tidsutmaningar - en där det gäller att nå slutet på en bana så fort som möjligt, en där det gäller att orientera sig mellan kontrollpunkter på snabbast tid och en som är baserad på Corvos förmåga att lönnmörda genom teleportering eller fall från höga höjder. De två förstnämnda är klart roligast.

Jag är imponerad av att expansionen har en sådan bredd när det gäller utmaningarna. Men samtidigt saknar jag lite djup. Det går rätt fort att känna sig klar med de respektive utmaningarna. Dessutom visas spelets brister upp rätt tydligt när de olika spelelement som tillsammans fungerar så bra separeras från varandra. Det är inte jättekul att bara slåss i Dishonored, teleporteringsfunktionen är inte byggd för att användas i hög hastighet och skyttekontrollen är som sagt trög. När allt detta kombineras i själva spelet blir de till mindre problem som inte stör. Men när de skiljs från varandra blir spelets svagheter ännu mer märkbara.

Dunwall City Trials erbjuder ett bra sätt att öva på de olika förmågorna Corvo har inför en andra genomspelning av Dishonored på en högre svårighetsgrad. Men som fristående expansion har den inte speciellt lång hållbarhet. Trots alla fina konceptskisser som går att låsa upp.

6 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Dishonored: Dunwall City Trials Anton Bjurvald Vanärande expansion? 2013-01-11T11:00:00+01:00 6 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!