Recension: The Book of Unwritten Tales: The Critter Chronicles

Mer oskrivna äventyr.

I slutet av förra året släpptes den engelskspråkiga versionen av det tyska peka-och-klicka-äventyret "The book of unwritten tales" som gjorde omedelbar succé. Spelet var en charmig flirt med några av äventyrsgenrens mest minnesvärda spel och annan populärkultur som till exempel Sagan om Ringen. Med tanke på mottagandet var det bara en tidsfråga innan en uppföljare skulle dyka upp och här har vi den, komplett med ett långt och omständigt fantasynamn: The Book of Unwritten Tales: The Critter Chronicles.

Uppföljaren utspelar sig faktiskt före handlingen i första spelet. I Critter Chronicles får vi nämligen följa berättelsen kring hur Han Solo-liknande äventyraren Nate Bonnet och hans håriga följeslagare Critter, som båda figurerar i första spelet, kom att träffas och slå följe med varandra.

När spelet inleds spelar jag Nate, som precis vunnit ett luftskepp av en gangster som dock ångrat sig och skickat orchprisjägaren Ma'Zaz för att ta tillbaka skeppet. Efter en underhållande kraftmätning i först och främst förolämpningar dessa två emellan kraschar skeppet i Northlands och en långsam och inte speciellt underhållande del av spelet tar över där jag får hjälpa (och stjälpa) Critter och hans klan i en kamp mot Munkus. Tids nog har jag samlat, kombinerat och ljugit mig till ett lagat luftskepp och flugit vidare till ett bättre kapitel.

1

En hink till varje valross. Viktigt.

Referenshumor kan lätt överdrivas men här portioneras den ut i lagom doser och charmen från första spelet är väl bevarad.

Rent spelmekaniskt är det inte mycket som skiljer från det första spelet. Pusslen består oftast i att kombinera saker jag samlat på mig och sedan hitta var de ska användas. Grafiken håller samma höga klass och den nästan tecknade stilen är densamme. Som redan antytt återkommer dessutom flera karaktärer och bra med det är att även de utmärkta röstskådespelarna gör återbesök.

En intressant nyhet är dock att det nu går att välja svårighetsgrad på spelet. På "Normal" går det att trycka på mellanslagstangenten för att få se en indikation över vilka föremål på skärmen som är möjliga att interagera med. På "Hard" försvinner den funktionen och dessutom ändras repliker så de ska ge förre ledtrådar kring vad som ska göras.

Tyvärr skiljer sig spelen åt även på några andra viktiga punkter. Där pusslen och gåtorna i det första spelet i huvudsak höll sig på en väl avvägd och rimligt logisk nivå så skenar pusslen i Critter Chronicles ofta så pass långt in i obskyritet att jag ibland tror att jag spelar de gamla Discworld-spelen.

Ett återkommande problem är att jag tvingas göra och luska ut moment som jag inte har någon som helst relation till ännu. Exempelvis får jag i ett läge i spelet kombinera två saker i min ryggsäck och därefter hitta att jag kan byta ut ett föremål på ett bord mot det jag satt ihop i ryggsäcken. Jag vet dock inte alls varför jag gör detta utan det framkommer först långt senare i handlingen. Det är lite som att läsa en berättelse i fel ordning.

Den mesta tiden vet jag vad jag ska göra med saker jag hittar men de osäkra momenten ökar i frekvens längre in i spelet och tyvärr faller jag lite för många gånger in i att helt enkelt testa alla saker mot alla tillgängliga platser och personer. Sammantaget gör det här att jag sällan får den där känslan av att ha lyckats åstadkomma något när jag väl tar mig vidare.

Som plåster på såren är dialoger och karaktärer välskrivna och fyllda med en varm humor. Critter talar bara sitt eget språk men lyckas ändå förmedla känsla och personlighet och Nate är flerbottnad och rolig och även den som gör den största personliga resan under berättelsens gång. Där det första spelet skickade pikar mot Sagan om Ringen pikar det här spelet istället mot Stjärnornas Krig och spel som Portal, bland annat. Referenshumor kan lätt överdrivas men här portioneras den ut i lagom doser och charmen från första spelet är väl bevarad.

The Critter Chronicles är ett till större delen roligt och välgjort äventyrspel som tyvärr har två segdragna kapitel i sin fem kapitel långa berättelse. Det lider också till viss del av ett lillebrorsyndrom i och med att berättelsen i det första spelet höll betydligt mer episka proportioner. I Critter Chronicles är allt lite nedtonat och det är färre platser och karaktärer vi får uppleva. Det går bra att uppleva fristående men det är gott om referenser till det första spelet så jag rekommenderar ändå att de bör spelas i den ordning de getts ut. Spelet är tveklöst underhållande och prisvärt men på sätt och vis känns det lite som en prolog till The Unwritten Tales och lever tyvärr inte riktigt upp till den nivån det första spelet satte.

7 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: The Book of Unwritten Tales: The Critter Chronicles Mattias Holmberg Mer oskrivna äventyr. 2013-01-11T16:00:00+01:00 7 10

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!