Eurogamer.se

Recension: Retro City Rampage

Mitt liv i åtta bitar

Retro City Rampage är ett av de indiespel som fått allra mest uppmärksamhet det senaste året. Projektet ska ha börjat som en åttabitarsversion av Grand Theft Auto, men har sedan dess utvecklats till ett kärleksbrev till 80-talet, så sprängfyllt med popkulturella referenser att det nästan blir överväldigande. Men finns det ett bra spel gömt bland alla skämt?

1

Gissa referensen!

Huvudkaraktären Player är en småtjuv i staden Theftropolis. Det är egentligen allt du behöver veta om handlingen i Retro City Rampage, som inom de första tio minuterna hunnit referera allt från The Dark Knight, Mega Man och Frogger till Back to the Future, Turtles och A-Team. Det blir tidsresor, hemliga uppdrag och handlingen är snart så utflippad att jag ger upp att ens försöka hänga med. Det är dock alltid underhållande, på ett avslappnat, självdistanserat sätt.

Överallt hittar jag små referenser till 80-talet. Glassbutiken Vanilla Ice Cream och skateboardaffären Skate or Buy är bara några exempel på detta. Och det är just när Retro City Rampage plockar inspiration från andras verk som spelet är som mest underhållande. Själva GTA-delen av spelet är ärligt talat ytterst medioker, med oprecis kontroll och ganska bleka sidouppdrag.

"Retro City Rampage har otroligt höga toppar, men även extremt djupa dalar"

När ett uppdrag tidigt i spelet känns som en sammanslagning av de klassiska spelen Metal Gear och Commando, med Bionic Commando (här dock under namnet Bionicop) som slutboss kan jag dock inte sluta le. Hela spelet genomsyras av kärlek och respekt till sina föregångare och det är när detta får fritt spelrum som jag har svårt att lägga från mig handkontrollen.

Men som sagt, det är när spelet försöker vara något eget som upplevelsen haltar. Retro City Rampage har otroligt höga toppar när det anammar sina källor fullt ut och rent ut sagt kopierar dem. Men det har också extremt djupa dalar och själva sandlådedelen är den största av dem alla. Utan kontexten av ett uppdrag känns det bara som att jag åker runt i en ganska händelselös stad med roliga reklamskyltar - inget mer. Som tur är finns det mängder av hemligheter gömda i Theftropolis som gör upplevelsen uthärdlig.

Lanseringstrailern

Spelet balanserar hela tiden mellan att vara en genialisk hyllning och en generisk kopia av andra titlar. Bristen på egna idéer och det faktum att nästan allt innehåll i spelet är plockat från andra delar av den popkulturella världen ligger i slutändan spelet i fatet. Humorn må vara nästintill felfri och lockar till gapskratt, men efter ett par timmar känns det som att jag spelar ett Greatest Hits från olika spel från 80-talet. Det kanske är syftet, men till slut saknar jag något som känns nytt och fräscht istället för välbekant och nostalgiskt. Sidouppdragen och staden i sig når inte alls samma klass som det förstnämnda och är rent ut sagt tråkiga.

När överraskningen med alla popkulturella referenser börjat lägga sig och jag ser förbi den underbara grafiken och den strålande musiken känner jag att besvikelsen kommer krypandes. Retro City Rampage är utan tvekan ett stundtals roligt spel med många timmars underhållning och uppdrag, men samtidigt lever spelet för mycket på andras meriter för att bli ihågkommet som en lika stor klassiker som sina inspirationskällor.

5 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Retro City Rampage David Wahlström Mitt liv i åtta bitar 2013-01-21T15:00:00+01:00 5 10

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!