Recension: DmC: Devil May Cry

Väl värt en glädjetår

Det kan verka överväldigande först. I några korta, bombastiska klipp flyger Dante i ultrarapid naken genom luften, jagad av ett enormt trolliknande väsen i en värld som helt verkar sakna raka, obrutna linjer. Innan vår arrogante hjälte ens hunnit landa har han kränkt på sig paltorna och fällt en spydig kommentar. Tempot är högt, och det håller snudd på hela spelet igenom.

1

Lika brutalt som alltid.

Som serie är Devil May Cry det ultimata mötet mellan slagsmålspelens arenor och äventyrsspelens berättardrivna upptäcktsfärder. Den övernaturlige demonjägaren Dante har haft fyra spel på sig att med svärd, sunkiga ungkarlslyor och rock besegra skuggans makter, och det har i det stora varit behagliga resor (här skulle jag kunna nämna Devil May Cry 2, men jag låter bli) där titlarna successivt slipat grundkonceptet rakbladsvasst. Men nu har något hänt.

Capcom har själva stått för utvecklingen av de fyra första spelen, men facklan har lämnat Japan och hamnat på den lilla, relativt oetablerade brittiska studion Ninja Theory. De har bara ett fåtal titlar under bältet, men i mina ögon finns det ingen bättre lämpad att ge Dante den nystart han förtjänar. Efter kritikerrosade Heavenly Sword och Enslaved: Odyssey to the West verkar segertåget givet.

En av de tydligaste förbättringarna syns i berättelsen. För att inte inkräkta allt för mycket på välutforskat territorium har DmC: Devil May Cry förlagts till det förgångna. Här ges den bokstavligt talat ocensurerade historien om hur en odräglig slyngel förvandlas till demonjägare av högsta rang. Även om det tidigare funnits en klart godkänd och fantasifull värld att röra sig i har Ninja Theory lyft nivån ett par snäpp - kanske med hjälp av författaren Alex Garland (The Beach, 28 dagar senare) som precis som i fallet Enslaved har hoppat in och hjälpt till med skrivandet.

"Även om Dante är och förblir en odräglig, osympatisk hjälte och skurkarna precis som vanligt är slentrianmässigt genomonda finns det något fängslande i själva dramaturgin. "

Lanseringstrailer för Dmc Devil May Cry

Även om Dante är och förblir en odräglig, osympatisk hjälte och skurkarna precis som vanligt är slentrianmässigt genomonda finns det något fängslande i själva dramaturgin. Missförstå mig inte, DmC kommer inte att ta hem något pris för bästa manus. Men med tanke på hur ytliga slagsmålsspel mellan ont och gott i regel är finns det ändå något imponerande i att jag aldrig frestas att skippa någon av filmsekvenserna.

Kanske får berättelsen en extra skjuts av hur snyggt spelet är. Ninja Theory har verkligen lyckats krama ut varenda droppe ur Unreal-motorns tredje utgåva och de datoranimerade filmsnuttarna är inget att sticka under stol heller. Den mörka värld som målas upp framför mina ögon ger en perfekt stämning inför de kommande tio timmarna av stenhårda slagsmål.

Kommentarer (9)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!