Recension: Ninja Gaiden 3: Razor's Edge

NinjaU

Nyutgåvor och konverteringar av spel till nya konsoler brukar sällan innehålla särskilt mycket nytt material, och om det mot förmodan skulle utrustas med något extra är det oftast i form av att tidigt nedladdningsbart material till originalet klämts in på den nya skivan. Ytterst sällan sker det någon övergripande förändring i spelmekaniken, handlingen eller liknande.

2

När Ninja Gaiden 3 (4/10) släpptes till PS3 och Xbox 360 i våras blev det sågat från alla håll och kanter. Jag tror att alla som följt serien sedan start kunde enas om att detta var det klart sämsta spelet med Ryu Hayabusa i huvudrollen. Ändå släpper Team Ninja flera månader efter floppen en portning av vraket till den nya konsolen Wii U, trots att inget nedladdningsbart material i världen skulle kunna rädda originalet.

Lyckligtvis är Team Ninja inte som alla andra, för när de konverterar sina spel till ny hårdvara sker det verkligen förändringar. Visst finns det obligatoriska extramaterialet som släppts till originalspelet med, men det är bara en bråkdel av vad som är nytt i Ninja Gaiden 3: Razor's Edge.

Till att börja med har stridssystemet förbättrats avsevärt och svårighetsgraden trissats upp rejält. Jag har inte haft alltför stora problem att ta mig igenom de tidigare delarna i serien på normal svårighetsgrad, men i Ryus debut på Wii U är det så ohyggligt svårt att jag dör ett trettiotal gånger redan på första bossen. Till sist tvingas jag vrida ner svårighetsgraden till vad som kallas för "Hero Mode", där spelet blockerar inkommande attacker automatiskt emellanåt och fienderna är bra mycket lättare att besegra.

Tyvärr är hjälteläget alldeles för enkelt istället, och även om spelets utmaningsnivå fått sig en rejäl renovering känns det aldrig lagom svårt för just mig, vilket leder till att jag växlar fram och tillbaka mellan de olika svårighetsgraderna under äventyrets gång. Detta beror nog mest på att spelets utmaningskurva är extremt obalanserad - ena stunden flyger jag fram som en oslagbar mästerninja, för att i nästa ögonblick helt utan förvarning bli abrupt nedtryckt och dödad inom loppet av några sekunder. Minsta lilla misstag kostar på tok för mycket, men trots detta är den nya svårighetsnivån helt klart att föredra framför fjolårets uttråkade upplagor av ninjaresan.

"Ena stunden flyger jag fram som en oslagbar mästerninja, för att i nästa ögonblick helt utan förvarning bli abrupt nedtryckt och dödad inom loppet av några sekunder."

Lanseringstrailer för Ninja Gaiden 3: Razor's Edge

Andra välkomna inslag är att jag i Razor's Edge nu kan växla mellan flera olika vapen och samla erfarenhetspoäng (eller karma som utvecklarna valt att kalla det) för att lära Ryu nya tekniker. Jag får även chansen att spela som den lilahåriga ninjaflickan Ayane i två helt nya kapitel vars smidigare och snabbare kampstil ger spelet betydligt större variation, trots att hon slåss mot samma fiender som Ryu. Jag kan också välja att spela om valfria uppdrag med karaktärer som Dead or Alives omslagstjej Kasumi eller Mojimi från DS-avstickaren Ninja Gaiden: Dragon Sword.

Även kosmetiskt har det hänt en del. Rent grafiskt är det inga jätteförbättringar jämfört med tidigare, men fans av serien uppskattar säkert att Wii U-versionen är blodigare och råare än någonsin. Ryus sylvassa rakbladssvärd klyver nämligen av lemmar från alla möjliga vinklar och vrår, och det är ingen ovanlig syn att armar, ben och huvuden flyger av fiendernas kroppar. Detta är något av det råaste jag sett i spelväg på länge, vilket gör det lite ironiskt att titeln dels släpps till Nintendos familjevänliga konsol, men även att detta är det första spelet med 18-årsmärkning som någonsin når Australien.

Kommentarer (1)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!