Eurogamer.se

Recension: Skulls of the Shogun

Hur många skallar kan en Shogun ha, egentligen?

Den framgångsrike samurajgeneralen Akamoto dör en otillfredsställande död på slagfältet. Det dödade hugget kom från en av hans bundsförvanter vilket får generalen att söka hämnd, i livet efter detta.

De för mig helt okända utvecklarna 17-BIT har sneglat rätt mycket på succén Advance Wars när de snickrat ihop sitt egna turbaserade strategispel - Skulls of the Shogun. Rent grafiskt påminner det mycket om det smått geniala Castle Crashers, med storhövdade och enkelt animerade karaktärer.

Spelet har en okomplicerad grundpremiss, döda allt motstånd! I de fall då motståndarens egen general deltar i striden så går det att förkorta slaget genom att ha ihjäl honom. Där finner jag ett av spelet främsta svagheter. Det är nämligen på tok för lätt att efter ett par rundors kraftsamling sprinta fram till motståndarens general och lägga allt krut på denne.

Jag är inte principiellt emot blitzkrieg-taktik, det kan vara mycket tillfredsställande när det fungerar, men alla strategispel där det finns en taktik som fungerar jämt och spelet inte kan anpassa sig efter är trasiga eller inte tillräckligt avancerade.

1

General Akamoto är lite stingslig.

Spelets brist på djup på det taktiska planet vägs till viss del upp av att det är väldigt lättstyrt och pedagogiskt.

Invändning nummer två riktas mot spelets tunna utbud av enheter. Utöver Akamoto själv finns en bassoldat, en bågskytt, en beriden spejare samt tre olika magiska munkar att använda.

Alla sju figurerna går att uppgradera genom att knapra i sig fiendesoldaternas skallar - en oväntad lösning som fungerar mycket bra. De första två skallarna ger extra liv och den tredje ger en extra handling. Att fördela skallarna på rätt enheter är inte alltid det lättaste, och ger spelet en gnutta extra välbehövligt djup.

2

Oni!

Munkarnas fyra besvärjelser var ökar det taktiska djupet något, speciellt som de måste tugga kranier för att låsa upp sina olika tricks. Min favorit är magikern som frammanar Oni, en ond ande som klubbar allt och alla baserat på vad som finns närmast. Kontrollerat kaos är ofta underhållande och denna yoghurtblå buse inte bara hjälper till, utan gör det med stor iver.

Spelet är begåvat med en rätt stor dos humor, mest från infanteriet som har ett oväntat modernt språkbruk och de slapstickartade animationerna när spelarna knuffas över stup. Även om detta är långt ifrån den roligaste dialogen jag läst så rycker det lite i mungiporna ett par gånger.

Utvecklardagbok för Skulls of the Shogun

Spelets brist på djup på det taktiska planet vägs till viss del upp av att det är väldigt lättstyrt och pedagogiskt. Det finns i princip ingen inlärningströskel alls att ta sig över vilket förstås gör spelet utmärkt för korta snabba matcher offline eller via olika nätbaserade plattformar. Ett par extra plus för att det går möta någon som spelar på en annan (Microsoft-baserad) plattform än den du själv använder samt att det går att spela Skulls Anywhere som låter dig spela ditt drag när du kan och som inte kräver att båda spelarna är online samtidigt för att slaget ska kunna fortgå.

Skulls of the Shogun har en acceptabel spellängd på runt 8-10 timmar, men jag tycker att spelet lite för ofta känns för lätt att utmanövrera. Lite mer variation på de utmaningar som ska besegras för att slutligen bli Shogun of the Dead hade jag välkomnat.

6 / 10

Läs vår betygspolicy Recension: Skulls of the Shogun Anton Bjurvald Hur många skallar kan en Shogun ha, egentligen? 2013-02-05T18:45:00+01:00 6 10

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!