Recension: Dead Space 3

Spejsigt värre

Det finns ingen skam i igenkännbarhet - förutom när det handlar om skräck. Och det är smått ironiskt att genren som påverkas mest av repetition faktiskt är den som har flest uppföljare. Freddy Krueger har dykt upp på biodukarna hela nio gånger, men under den tiden gick han från att vara riktigt otäck till att bli lite av en pajas.

De köttiga nekromorferna i Dead Space har inte visserligen inte börjat dra oneliner-skämt ännu, men det är kanske förståeligt att utvecklaren Visceral Games har börjat fokusera mer på action än skräck i seriens tredje spel. Det finns ju trots allt ett begränsat antal gånger som man kan bli skrämd när något monster hoppar fram ur en rostig och ångfylld korridor.

Men det är ju faktiskt inte som om Dead Space har varit ett renodlat skräckspel från första början. Äkta skräck kräver en hel del sårbarhet, och i Dead Space spelar du som en tungt bepansrad man med en förödande arsenal och krafter som kan frysa fienderna. Om man tittar bakom de enkla skrämseltricken och den blodiga ytan ser man att Dead Space alltid har varit ett actionspel som fokuserat på allt mer våld.

Efter en kort '200 år tidigare'-prolog får vi återigen träffa Isaac Clarke, som bor i en Blade Runner-liknande månkoloni. Efter ett samtal från Ellie Langford - en av överlevarna i Dead Space 2 - får vi veta att hon och Isaac har varit tillsammans, men att de nyligen gjort slut av någon anledning. Det sänker visserligen tempot i berättelsen, men spelaren får i alla fall en del bakgrundsinformation inför själva spelet.

"Spelet är häpnadsväckande underhållande, men det lider ändå av en rejäl identitetskris. Rörelserna och skjutandet är finslipat, men det märks att handlingarna är avsedda för ett långsammare och mer metodiskt spel än detta."

Eftersom de utomjordiska markörerna fortfarande orsakar problem och de fanatiska unitologerna har börjat begå terroristhandlingar har Ellie börjat leta efter markörernas ursprung. Men som väntat har kontakten med henne brutits. De hårdföra militärerna kapten Robert Norton och sergeant John Carver dyker upp och använder Ellie som ett skäl till att Isaac ska hjälpa till. Och de dyker upp i sista minuten, för samtidigt anfaller unitologen Danik och hans anhängare deras koloni för att döda Isaac, och de tvekar inte att spränga sönder hela kvarter i processen.

1

Det finns några nya nekromorfer, men 'håll avstånd och skjut dem i bitar' är fortfarande den bästa taktiken.

Efter ett kort avbrott på en övergiven flotta får Isaac äntligen bege sig till isplaneten Tau Volantis. Scenerna här växlar mellan snötäckta utomhusmiljöer och mörka inomhusinteriörer i jakt på karaktären som tydligen blivit ditt livs kärlek efter det förra spelet.

Dead Space 3 blir aldrig riktigt det där machospelet som folk kanske befarat, men det tvekar sällan att gång på gång låta dig genomleva osannolika actionsekvenser. Du får skjuta ned beväpnade skurkar på ett tågtak. Du får spela igenom ett rälsskjutande segment när ditt skepp kraschlandar på planeten. Du får sätta dig bakom ett kanontorn och skjuta sönder bråte samt ta på dig raketskor och samla satelliter. Du får rappellera ned för berg. Du får rappellera upp för berg. Vi har sett liknande händelser i båda de förra spelen, men aldrig i samma utsträckning som nu.

Spelet är häpnadsväckande underhållande, men det lider ändå av en rejäl identitetskris. Rörelserna och skjutandet är finslipat, men det märks att handlingarna är avsedda för ett långsammare och mer metodiskt spel än detta. Striderna mot andra människor känns inte särskilt tillfredsställande, och de enkla skydds- och rullmanövrerna hjälper inte särskilt nämnvärt. Tyvärr har striderna mot nekromorferna också drabbats av detta, och det känns ofta som att Isaac har fått sirapssega rörelser när han ska ställas inför allt snabbare fiender.

Kommentarer (6)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!