Eurogamer.se

Veckans retrokanon: Nitro

Och retrokalkonen: The Last V8

Veckans Retrokanon är en återkommande torsdagsföljetong här på Eurogamer, då vi presenterar ett spel vi kanske misstänker att du glömt men som på sin tid var riktigt bra. Veckans Retrokalkon är ett spel inom samma genre, fast denna titel får mer än gärna glömmas bort i all evighet.

Tanken är att spelen ska hänga ihop någorlunda rent genremässigt och presentera det bästa och det sämsta från en tid som flytt. Spelen vi kollar på kommer företrädesvis från C64, A500, Atari, NES, SNES, Saturn, Dreamcast, SEGA Master System och SEGA Mega Drive och ska ha rätt många år på nacken. Call of Duty: Modern Warfare duger alltså inte.

Veckans Retrokanon: Nitro (A500, 1990)

Jag har alltid gillat bilspel som visas ur ett fågelperspektiv, och Nitro från Psygnosis var ett utmärkt sådant. Här kunde hela tre spelare tävla samtidigt, i rollen som cyborgifierade versioner av Clint Eastwood, Sylvester Stallone och Roger Moore (som inte ledde till att de stämde företaget ... antar jag?) fick man välja bil och sedan kasta sig ut i en framtida ödemark för att ta sig först över mållinjen.

Själva bilåkningen gick fort, och det fanns gott om genvägar att ta. Att sitta tre personer och preja varandra i hopp om att ta sig i mål var alltid riktigt kul (så länge man inte var stackaren som fick spela med tangentbord), och grafiken vad snyggt blockig och färgglad. Nattnivåerna imponerade också, även om de var infernaliskt svåra.

Efter varje lopp fick man dessutom spendera pengar på att uppgradera sitt fordon, men man fick inte heller glömma bort att köpa bensin - för om du fick soppatorsk var spelet slut på momangen.

Nitro briljerade även i avdelningen "otillfredsställande spelslut" genom att enbart ha en bild på en kille som sträckte upp båda armarna i luften om du väl lyckades klara den 32:a banan. Trist värre, men det gjorde inte så mycket när själva spelet var roligt.

Veckans Retrokanon: The Last V8 (C64, 1985)

"V8, return to base immediately", ropade min teve åt mig. Och jag kan lova dig att jag blev riktigt imponerad av att min Commodore 64 kunde prata med mig (trots att rösten var burkigare än doktor McBurk som levt på en burkdiet i tio år).

Men utöver rösten och den sköna musiken fanns det inte mycket annat som var bra med The Last V8. Spelet gick ut på att du skulle köra tillbaka din V8-bil till basen innan en atombomb landade på jorden i framtiden (år 2008, sju år efter tredje världskriget ifall ni undrade), men problemet var bara att din bil var sjukt svårstyrd. Inte nog med det, för om du ens vidrörde ett träd, en buske eller en vägg sprängdes den. Och om du försökte köra lite försiktigare hann atombomben träffa jorden, varpå din bil självklart exploderade. Däremot verkade omgivningen klara sig, vilket får ses som en liten tröst i alla fall.

Det blev inte mycket bättre av att två tredjedelar av skärmen togs upp av bilets instrumentbräda och en logotyp för spelet, för avsnitten där du behövde åka lodrätt blev därför ännu mer svårnavigerade.

Intressant nog gick det att se hur man helst borde köra genom att titta på uppvisningsläget, men det var ändå galet svårt att härma detta. I den andra nivån (och i den Commodore 128-exklusive startnivån som ni kan se nedan) hade din bil en sköld, men den turen hade man inte i början. Det känns som ett feltänk redan från start, och jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade en chans. Väl värt att notera är att slutet (som jag aldrig nådde på egen hand) enbart bestod i att det stod "YOU MADE IT!" på en datorskärm. Grattis?

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!