Eurogamer.se

En studie i skräck

Eurogamer dyker på djupet i skräckgenren

Vi måste prata lite om skräck. Den här påtagliga känslan av fasa, sårbarhet och inre eller yttre demoner. En spelgenre som det som spelare är lika svår att hitta som det tydligen är att producera för våra speltillverkare.

En bra skräckupplevelse är oftast förvånande, oförutsägbar och fyller oss med en känsla av panik. Att fortsätta spela är inte alltid det självklara valet, utan ibland kan det helt enkelt vara vår envishet som tvingar oss fram igenom läskiga miljöer, handkontrollen krampartat greppad i händerna med skräckblandad förtjusning.

"Skräck inom alla medium har alltid stämplats som lite fult, något nästan förbjudet."

Skräck inom alla medium har alltid stämplats som lite fult, något nästan förbjudet. Oavsett om det handlat om Jason Voorhees, Freddy Krueger eller mannen med motorsågen i Motorsågsmassakern har genren alltid burit med sig ett stigma. Trots detta är det ett fenomen som alltid lockar till sig nya offer och är för producenterna en säker källa till kontroverser, tittare och pengar.

Inom filmvärlden fick genren i sig ett rejält uppsving i och med de sadistiska och snudd på våldspornografiska Saw och Hostel-filmerna. Och med ett väldigt brett spektrum av underkategoriseringar finns det oftast något för alla typer av konsumenter - oavsett om det handlar om rå splatterskräck, zombiekatastrofer eller mer tryckande psykologisk skräck.

Vi som konsumenter gillar helt enkelt att bli skrämda, att i vår relativt trygga tillvaro finna den där adrenalinkicken och få vår fight-or-flight-instinkt kittlad genom att uppleva yttre eller inre hot mot vårt välbefinnande.

För att se var vi är nu börjar vi med en liten historisk tillbakablick över hur skräckspelen vuxit upp, utvecklats och var vi befinner oss nu.

friday13

Friday the 13th i all sin glans.

Redan under hemdatortiden försökte modiga spelproducenter skrämma oss, antingen med ganska miserabla licensspel - Friday the 13th till Commodore 64, till exempel. Ett ganska mediokert äventyrsspel där spelaren tar på sig rollen som någon stackare vars uppgift det är att försöka undfly eller nedlägga den ikoniska Jason Voorhees genom att ränna runt i dåligt uppritade stadsmiljöer, hitta föremål och i ytterst primitiv form försöka slåss mot Jason. Slutresultatet var kanske inte särskilt skrämmande - mer än att spelet var skrämmande dåligt och kraftigt obalanserat.

elvira1

I synnerhet dödsfallen i Elvira: Mistress of the Dark var grisiga.

Den ikoniska, amerikanska TV-presentatören Cassandra Peterson som i tung sminkning, en djup urringning och i en gotisk studio-setup presenterade korta skräckfilmer under namnet Elvira - Mistress of the Dark fick en kapabel portning i två äventyrsspel fyllda med blod, inälvor och mystiska pussel till Amiga.

Idag är Cassandra kanske mest ihågkommen för sin urringning, sin morbida humor och det faktum att youtube-fenomenet Hanna Minx spelat henne i en sketch- varvid Cassandra gjorde samma sak och kostymspelade henne

Särskilt mycket mer skrämmande än så blev det dock aldrig på de tidiga hemdatorerna - det var helt enkelt svårt att skrämma spelare med avskalade pixlar och plinkande synthljud. Så mycket av skräcken ligger i det visuella och i musik och hårdvaran kunde helt enkelt inte leverera.

Kommentarer (16)

Skapa ett konto

ELLER