Eurogamer.se

Recension: Aliens: Colonial Marines

Game over man, game over!

Genom tiderna har det gjorts en hel del spel baserade på Alien-filmserien. Några av dem har varit riktigt lyckade men de allra flesta har lidit av licensspelens främsta förbannelse - det förhastade spelsläppet. Så är också fallet med Aliens: Colonial Marines. Spelet är nämligen, trots ett drygt årtiondes försening, inte helt klart.

Men vi börjar i den andra ändan. Den delen talar direkt till oss älskare av filmserien. Jag ska villigt erkänna att jag gillar alla fyra Alien-filmerna. Jag kunde till och med njuta av den oproportionerligt näthatade Prometheus. Det är uppenbart att någon hos Gearbox älskar serien minst lika mycket, för det finns en hel del nördgodis att leta reda på i Aliens: Colonial Marines.

Handingen börjar bra med en tydligt koppling till Jim Camerons actionskräckis. Ett skepp lastat av hårda soldater från United States Colonial Marines svarar på en nödsignal från skeppet Sulaco. Väl där upptäcker de att något inte står rätt till. Skeppet har blivit attackerat både av de obligatoriska utomjordingarna och Weyland-Yutanis privata legoknektar. Sedan går allt går sedan åt helskotta enligt genrens alla regler.

Röstskådespelet är faktiskt riktigt bra. Lance Henriksen gör en galant repris av sin klassiska roll med en mikroskopisk twist. Den enda som inte håller tätt är Michael Biehn, vars undermåliga insats ligger på samma nivå som det grymt krystade sätt Hicks klämts in i historien. Tyvärr håller inte heller animationerna samma nivå som majoriteten av replikerna. Sekvenserna mellan banorna är något bättre men det är i överlag markant kvalitetsskillnad mellan ljud och bild.

"Aliens: Colonial Marines känns som en betaversion där vissa delar är finputsade och klara, medan andra delar får mig att tro att detta faktiskt är samma spel som utannonserades för tolv år sedan till PlayStation 2."

Inte direkt samma känsla som när du själv spelar det

Aliens: Colonial Marines är svårbedömt. Det känns som en betaversion där vissa delar är finputsade och klara, medan andra delar får mig att tro att detta faktiskt är samma spel som utannonserades för tolv år sedan till PlayStation 2. Detta skulle kunna användas som ett skolexempel för att visa hur ett spel är uppbyggt, eftersom det finns buggar och småfel i nästan varenda aspekt av spelet.

Miljöerna och stämningen får även de höga Aliens-poäng. Även om banorna ibland blir lite för linjära så finns det flera ställen där det går att flankera fiender. Detta gäller framför allt eldstrider mot Weyland-Yutanis legosoldater. Det andra hotet, de svarta, slemglänsande mördarmaskinerna med syrablod och tungtänder, är lite mer rak i sin taktik. Det gör dem i detta spel till rätt tråkiga motståndare. Med ett fullmatat hagelgevär och is i magen är de oväntat lätta att ta sig an.

H.R. Gigers utomjordingar är dessutom plågsamt fult animerade. På avstånd när de krälar fram längs väggar, tak och golv ser det helt okej ut. Men på nära håll, främst när de ställer sig upp(!) för att slåss, ser det för taskigt ut. De dör inte ens vackert. Beslutet att lägga på en textur av neongult "blodsplatter" på besegrade utomjordingar är definitivt inte det rätta.

Kommentarer (7)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!