Förhandstest: The Last of Us

Den sista resan?

Jag är en riktig krake när det gäller skräck, i alla fall på film. Spel brukar gå lite bättre, dels hjälper det att ha lite mer kontroll över skeendena, dels blir skräckspel sällan så där riktigt bra. Men jag undviker gärna att avnjuta överlevnadsskräck ensam. Att ha någon att prata med när kårarna börjar krypa längs ryggraden och magen börjar knyta sig brukar hjälpa.

Därför är jag nästan lite tacksam över att ha en av Nordisk Films medarbetare bredvid mig i rummet när jag får testa att utforska ett sönderfallande Boston. Spelet är tänkt att släppas i juni, så det är fortfarande en tidig version som testas. Det märks knappt. Världen ser fantastiskt bra ut.

4

Ellie. Inte att förväxla med Ellen Page

Den skäggiga cynikern Joel och lika uppkäftiga som nyfikna Ellie har redan visats upp som spelets huvudrollsinnehavare. I det lilla demot får jag även träffa Tess som verkar ha både skinn på näsan och en inte helt okomplicerad historia med Joel. De tre har precis tagit sig ut ur en av karantänerna som upprättats efter att en infektionsepidemi har avfolkat större delen av världen. Trion letar nu efter en byggnad med guldtak i centrala Boston.

Precis som i Naughty Dogs tidigare succé Uncharted så är det de små detaljerna som skapar stämningen.

Vandringarna genom den överväxta och nedbrutna staden präglas till en början av regn. Och vilket regn sedan. Det nöjer sig inte med att bara falla rakt ner. Då och då kommer vindpustar som får dropparna att ändra riktning och den pretentiöse skulle till och med kunna påstå att regnet dansar. Blixtar lyser upp två stora skyskrapor, där den ena fallit över och nu står lutad mot den andra.

7

Ett övervuxet Boston

Det lilla sällskapet tar sin tillflykt in i en av byggnaderna och det är då det hela börjar bli riktigt obehagligt. Svampinfekterade "clickers" vandrar runt och jagar sina byten enbart med hjälp av sin hörsel. De är långsamma och går att lura genom att skapa buller, men om de upptäcker dig är det bara att lägga benen på ryggen.

Lite mer lättbesegrade är "runners" som inte varit sjuka lika länge. De har fortfarande sin syn kvar och attackerar mer direkt. De går att besegra relativt lätt så länge de möter dig ensamma. I klump, eller i kombination med en clicker, blir de betydligt knivigare att ta hand om.

För att kunna utmanövrera de två fiendetyperna gäller det att använda huvudet, men också hörseln. Genom att hålla in R2 kan Joel "se" genom väggar med sin hörsel och på så sätt lägga upp en strategi för att ta sig runt, eller genom, fienden. Inget nytt, men som spelmekanik fungerar det utmärkt för att höja stämningen.

Eftersom att vapen och andra resurser inte är lätta att få tag i gäller det att hamstra. Men lika mycket gäller det att avgöra vad de små skatter som hittas ska användas till. En bit tyg tillsammans med en flaska och lite alkohol blir en utmärkt Molotovcocktail, men samma tygbit och alkohol kan också omvandlas till ett förband. Saxar kan göras om till engångsknivar, men de går också att fästa vid ett järnrör för att skapa ett yxliknande vapen som tar hand om runners med ett slag.

2

Infekterad eller bara på kramhumör?

Det är inte heller bara resurserna som ska fördelas på rätt sätt. Det gäller också att göra det som går med den tid som ges. I vissa lägen kan det vara värt att fundera både en och två gånger innan en smygattack utförs på ovetande infekterade. Har du tid att strypa ditt offer eller måste du offra ett värdefullt knivblad för att göra lidandet kortare så att du hinner undan innan övriga vandrare hittar dig?

Precis som i Naughty Dogs tidigare succé Uncharted så är det de små detaljerna som skapar stämningen. Både i det grafiska med de otroligt vackra miljöerna till ljudarbetet med känslor i minsta lilla smärtstön eller kraftansträngning. Joel rör sig dessutom väldigt bra. Han tar i dörrkarmar och trappräcken när det behövs men till skillnad från Nates eviga kladdande i Uncharted 3 så kändes det aldrig överdrivet här.

Det är faktiskt skönt att komma ur mörkret när spelstunden är över. Jag märker att hjärtat slår betydligt snabbare när jag tar min tillflykt ut i februarisolen. Trots obehaget längtar jag ändå tillbaka till misären, till regnet och de skriande monster som vandrar i ödemarken. Men kanske med en myslampa tänd i rummet den gången.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!