Recension: Crysis 3 (Konsol)

Är det kläderna som gör mannen?

Dagens konsoler sjunger på sista versen. Efter en rekordlång konsolgeneration är det snart dags att byta upp sig till något med lite mer råstyrka under huven. Samtidigt släpper Crytek loss Crysis 3, som blir en av de sista kraftansträngningarna för dessa konsoler när det gäller grafiken. Men finns det tillräckligt med substans under den vackra ytan för att Crysis 3 ska rättfärdiga en investering?

Crysis 3 tar vid ett par år efter slutet i Crysis 2 (9/10) och New York har till stor del ödelagts och spärrats in i vad som kallas Frihetskupolen. Inne i kupolen har naturen tagit tillbaka marken och övergivna, raserade byggnader har återtagits av träd och annat växtliv. De utomjordiska Ceph är nästintill utrotade och organisationen CELL har via militära och politiska aktioner tagit över makten. Samtidigt håller CELL den sista nanodräkten inlåst, tillsammans med dess bärare, Prophet.

3

År 2013 är pilbågens år.

Det sistnämnda scenariot håller dock inte särskilt länge, då Prophet i spelets inledning blir frisläppt. Tillsammans med Psycho, som spelare känner igen från det ursprungliga Crysis och dess expansion Crysis Warhead, gäller det för Prophet att ta sig in i Frihetskupolen för att krossa CELL en gång för alla. Detta blir naturligtvis lättare sagt än gjort då hotet från Ceph visar sig vara betydligt större än det först verkade.

Jag märker snart att Crytek jobbat hårt med den narrativa biten av spelet då vissa delar av handlingen faktiskt är riktigt intressanta och nästan gripande.

Som spelare i rollen som Prophet har jag dock en hel del knep att ta till i kampen mot såväl Ceph som CELL, nämligen tidigare nämnda nanodräkt. Denna rustning har spelat en viktig roll sedan serien startade 2007 och dess betydelse för handlingen har ökat i varje ny del. I Crysis 3 har det gått så långt att själva dräkten nästan spelar huvudrollen, samtidigt som Prophet är betydligt mer pratglad än vad Nomad och Alcatraz var i de tidigare spelen.

33

Posera som Rovdjuret.

Jag märker snart att Crytek jobbat hårt med den narrativa biten av spelet då vissa delar av handlingen faktiskt är riktigt intressanta och nästan gripande. Detta beror naturligtvis på den vackra grafiken som kan måla upp realistiska ansiktsuttryck, men även på röstskådespelarna som blåser liv i sina karaktärer. Bäst är rösten bakom Psycho, en karaktär som blivit av med sin nanodräkt och nu alltså är betydligt mer sårbar än tidigare. Sämst är tyvärr Prophets röst, som verkar ha svåra problem med tajming i sin dialog och misslyckas flera gånger med att framföra tyngden i sina repliker.

Detta är dock inte det enda som är problematiskt i spelets presentation. Jag stöter flera gånger på ljudeffekter som låter så burkiga och brummande att det skär sig riktigt illa i öronen. Ett flertal buggar får också fiender att försvinna mitt framför näsan på mig, för att sedan komma fallande från luften ned på samma plats. Därefter reser de sig, borstar av sig och fortsätter där de slutade. Den nya Ceph-typen Stalkers är förmodligen tänkta att påminna om velociraptorerna från Jurassic Park, men när de står nedanför mig i högt gräs och springer rakt in i väggen fler gånger än de faktiskt anfaller mig är det svårt att hålla sig för skratt.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!