Recension: Crysis 3 (PC)

Betongdjungelboken

Crysis-serien är förmodligen den spelserie som på senare år varit den mest drivande kraften för ny hårdvara och för att tänja gränserna för vad som kan åstadkommas grafiskt i spel. När första spelet släpptes fanns det i princip ingen hårdvara på marknaden som kunde få spelet att rulla på högsta inställningarna och kapprustningen bland PC-spelare var ett faktum.

En stor del av den uppmärksamhet spelserien har fått har just fokuserat på det grafiska, men det har faktiskt sedan början funnits substans bakom den vackra ytan också. I synnerhet Crysis 2 är ett väldigt solitt actionspel som i mina ögon hamnade en aning i skymundan när det släpptes för nästan två år sedan. Detta har absolut inte ändrats i denna nya del i Crysis-serien.

Spelet tar vid 20 år efter händelserna i förra spelet. Du iklär dig rollen som protagonisten Prophet som har blivit tillfångatagen av det onda företaget CELL. En rebellgrupp bestående av bland annat före detta Nanosuit-soldater får nys om var Prophet befinner sig och iscensätter en räddningsaktion för att kunna stärka sina möjligheter att störta CELL. När Prophet väl vaknar till liv efter sin långa frånvaro i fångenskap visar det sig att CELL har täckt hela New York i en gigantisk kupol. Inne i kupolen har stora klimatförändringar skett och det som tidigare var en betongdjungel liknar nu mer ett vildvuxet naturreservat.

Självklart är allt förmedlat med en bländande grafik som jag aldrig har sett maken till. PC-versionen av detta spel är sannerligen en fröjd för ögonen

4

Storstadsjungeln i all sin prakt.

Du finner vidsträckta fält med högt gräs, vattenfall och träskmarker bland de förfallna ruinerna av New York och kontrasten är emellanåt riktigt intressant. Miljöerna är väldigt omväxlande under spelets gång och det är sällan jag känner att något upprepas. Självklart är allt förmedlat med en bländande grafik som jag aldrig har sett maken till. PC-versionen av detta spel är sannerligen en fröjd för ögonen, om du har tillräckligt många hästkrafter i maskinen det vill säga.

2

Jag har visserligen inte det dyraste och snabbaste av allt, men när jag skruvade upp alla funktioner på maximal nivå kände jag nästan hur min dator drog en ångestfull suck innan den spottade ut en ganska låg bildfrekvens på min TV. Efter lite meckande med inställningarna fick jag dock det att rulla riktigt fint utan att tumma för mycket på kvaliteten och det är emellanåt nästan löjligt hur bra det ser ut.

Men det finns faktiskt även här ett spel bakom den vackert polerade ytan. I likhet med förra spelet har spelet en lite halvöppen spelvärld på så vis att när du väl stöter på fiender befinner de sig ofta i ett lite större område där du kan tackla dem lite hur du vill. Din Nanosuit tillåter dig att antingen bli osynlig eller att tåla lite mer stryk, och jag märkte fort att jag föredrog den förstnämnda varianten. Att smyga runt bland patrullerande CELL-soldater är väldigt kul och det uppstår ofta spännande sekvenser när din dräkt börjar få slut på energi och du måste stänga av din osynlighet vid helt fel tillfälle.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!