Recension: Metal Gear Rising: Revengeance

Har Platinum Games skurit bort det överflödiga?

Raiden har verkligen inte haft ett lätt liv. Han kastades mot sin (och de flesta spelares) vilja in i Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty som den nya spelbara karaktären ingen egentligen hade bett om. Det fortgår fortfarande - 12 år senare - arga och väldigt hatiska diskussioner på internetforum rörande Hideo Kojimas svek, lögnerna och den totala bristen av transparens i spelets marknadsföring som missade att nämna att Snakes huvudroll blivit ersatt av en ny karaktär.

Raiden är ett av Kojimas ofta förekommande genidrag - att aldrig göra vad spelarna förväntar sig eller tror sig vilja ha. Detta "skämt" drogs till sin spets i Metal Gear Solid 3: Snake Eater, där en bikaraktär bar en Raiden-liknande mask enbart för att jävlas med spelarbasen.

3

Raiden, version 3.

Ett av de bärande argumenten mot Raiden är givetvis att han inte är Solid Snake, och i jämförelse är ganska mesig. Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots ändrade lite på det faktumet - här hade Raiden nämligen förvandlats till en fullskalig mördarmaskin kapabel att utföra ordentlig skada på fienderobotar. Men det är egentligen först nu han får en ordentlig revansch i och med Metal Gear Rising: Revengeance. Raiden har nämligen aldrig varit lika cool, kaxig eller stridskapabel som han är nu.

Stilistiskt ultravåld i ögonblödande hastigheter och med fokus på benhårda fajter, precis kontroll och blixtsnabb bilduppdatering.

Revengeance är ett spel som lidit av en ytterst problematisk utvecklingsprocess -och det märks tyvärr lite i slutresultatet. Kojima Productions gjorde sitt yttersta för att försöka spelifiera det grundläggande elementet att kunna skära sönder saker på snygga sätt, men kom slutligen till insikten att studion inte kunde få detta att bli roligt. Platinum Games blev involverade i något skede, lyckades visa Kojima hur det skulle kunna fungera och fick ta över de tekniska bitarna av spelet helt och hållet. Kojima Productions roll blev istället handling, mellansekvenser och regi.

Uppdelningen känns fullständigt logisk, och Platinum Games är helt rätt studio för att skapa den här typen av råa, snabba actionspel. Det känns som en klockren fortsättning på studions arbete med Vanquish (8/10), Bayonetta och Anarchy Reigns (8/10). Stilistiskt ultravåld i ögonblödande hastigheter och med fokus på benhårda fajter, precis kontroll och blixtsnabb bilduppdatering.

6

Raidens nya kamrater

Handlingsmässigt är Metal Gear Rising: Revengeance en kanonisk uppföljare till Metal Gear Solid 4, trots att namnet mer anspelar på att det är ett sidospår. Titeln utspelar sig ett par år in i framtiden, ett antal år efter att Snake röjde upp bland de paramilitära företagen som krigade loss i en fiktiv afrikansk stat.

Delar av dessa företag finns fortfarande kvar, men krig som industri är mer eller mindre bekämpat som fenomen. Istället försörjer sig dessa styrkor som livvakter, säkerhetsstyrkor eller fredsbevarande krafter. Raiden agerar livvakt till en president, men en konflikt med ett annat företag blossar upp och det är dags för röjaraction igen.

Raiden i sig har genomgått lite fler cybernetiska ingrepp sedan vi senast såg honom, samtidigt som cyborgteknologin har spritts vind för våg även bland de uthyrda soldaterna. Det är mer regel än undantag att fiendesoldaterna i spelet är mer maskin än människa, vilket skulle kunna vara ett sätt att komma undan censur i vissa länder. Om det hade varit mänskliga ryggrader Raiden slet ut i sin jakt på näring istället för den cybernetiska motsvarigheten - battericeller - hade spelet sannolikt varit totalförbjudet.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!