Recension: Hitman HD Trilogy

Inte en trilogi i fyra delar

Att döpa denna HD-samling till Hitman HD Trilogy är ett lite märkligt beslut eftersom det egentligen handlar om det andra till fjärde spelet i serien. Anledningen till att vi inte få ta del av originalet är sannolikt på grund av att det enbart släpptes till PC och att det hade inneburit att de fått skriva om koden från början för att kunna få ut det på Xbox 360 och PlayStation 3. Det intressanta med att spela gamla favoritspel - som Hitman 2: Silent Assassin för min del - är att se hur mycket av spelet som verkligen håller med dagens mått mätt och för att se hur mycket som handlar om nostalgi.

Första intrycket när jag startar det drygt tio år gamla Hitman 2: Silent Assassin är att musiken fortfarande håller toppklass.

Du iklär dig rollen som Agent 47 som är resultatet av ett genetiskt experiment ämnat att skapa den ultimata lönnmördaren. I det första spelet är du anställd av International Contract Agency som förmedlar lönnmördare till alla som har råd med avgiften. Efter första spelet drar sig Agent 47 tillbaka till landsbygden i Sicilien och väljer att leva ett isolerat liv i en kyrka. Han donerar alla sina pengar för att försöka sona för sina tidigare övertramp, men han får ändå inte vara ifred. Någon beslutar sig för att kidnappa prästen Vittorio för att locka ut Agent 47, och lönnmördaren beslutar sig för att ta hjälp av International Contract Agency för att leta rätt på gärningsmannen bakom kidnappningen. Tjänster kräver ju dock gentjänster som det brukar vara, och innan du får hjälp behöver du genomföra en rad uppdrag.

Första intrycket när jag startar det drygt tio år gamla Hitman 2: Silent Assassin är att musiken fortfarande håller toppklass. Den danska kompositören Jesper Kyd är mästerlig på soundtrack och lyckas alltid förmedla en passande stämning oavsett var du befinner dig i världen. Med musiken som hjälpmedel kan minsta lilla period av väntan kännas som en stressig actionsekvens.

1

Den ikoniska Agent 47, dock i vit kostym istället för den normala svarta

De övriga intrycken från spelet är lite mer blandade. Nivådesignen när det gäller olika sätt att ta sig an sina mål är fortfarande mycket intressant och har alltid varit tjusningen med Hitman-serien för mig. Ur den grafiska aspekten visas åldern ganska tydligt, även om de har jobbat rätt bra med att snygga till texturer. Karaktärsmodeller är kantiga och animationer är styltiga men jag känner ändå att spelet erbjuder tillräckligt mycket nöje för att ha översyn med detta.

Lucas Bucket List - A Link to the Past Lucas spelar A Link To The Past för första gången Lucas Bucket List - A Link to the Past

Spelmekaniskt märks det mycket väl att det har hänt mycket positivt med spel i tredjepersonsperspektiv sedan Hitman 2: Silent Assassin släpptes. Styrningen är opolerad och kräver lite tid för att vänja sig vid. Samma sak gäller den artificiella intelligensen som pendlar mellan svårläst och buggig med jämna mellanrum. Detta gör att grundkonceptet i spelserien med att experimentera sig fram till den optimala lösningen emellanåt blir lite väl frustrerande. När du till exempel har lyckats klara ett parti på samma vis tio gånger kan du till synes utan anledning misslyckas den elfte gången.

Uppdragen i Silent Assassin är för det mesta riktigt välgjorda. Du har ganska mycket frihet i hur du vill tackla utmaningarna, och om du vill få högsta betyg behöver du vara rätt kreativ i flera av uppdragen. När du väl har kommit på hur du klarar uppdragen är de ganska korta och kan klaras på fem till tio minuter oftast, men vägen dit är ibland ganska lång. Det finns få spel som lyckas matcha den tillfredställande känslan av att få allting att klaffa som du får av Hitman-spelen, och det är detta som driver dig vidare trots frustrerande motgångar.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!