Eurogamer.se

Recension: Capcom Arcade Cabinet

Dags att förlora mynt igen

Att recensera Capcom Arcade Cabinet är lite knepigt, för i grunden är den här titeln egentligen bara en emulator vars spel du får köpa separat. Capcoms utgivningsmodell är alltså lite annorlunda från vad vi är vana vid den här gången, och ungefär varannan vecka kommer spelhuset att fylla på vårt digitala arkadkabinett med nya spel under en tid framöver.

Även om själva emulatorn är gratis (det skiljer sig lite på Xbox 360) är spelen det givetvis inte. Hur du vill betala är lyckligtvis valfritt, och om du bara vill ha någon enstaka retropärla går det bra att lägga ut 35 kr för det enskilda spelet. För 90 kr får du istället paket om tre spel vardera, men om du inte har så bråttom att återuppleva tiden som dina myntsamlingar försvann i arkadmaskiner på 80-talet utlovas även möjligheten att köpa en komplett samling, innehållandes samtliga utlovade titlar för cirka 230 kr när det sista paketet har släppts den 22 maj.

Jag ser fram emot att få återuppleva Commando och Legendary Wings, men i den här recensionen kommer jag enbart att utgå ifrån de sex första spelen som kommit ut till den virtuella nostalgilådan, samt själva emulatorn i sig.

"Jag vet inte varför jag ändå har svårt att lägga ifrån mig spelet, kanske är det nostalgi, men i grund och botten bjuder 1943 ändå på en klockren spelmekanik med bra kontroll för två personer samtidigt"

1

Vatten finns det gott om i 1943.

Första titeln jag spelar igenom är den vertikalskrollande bullet hell-klassikern 1943: The Battle of Midway, som utspelar sig i ett militärflygplan under andra världskriget. Detta är också ett av de spel som står sig absolut bäst för tidens tand, även om de havsblå bakgrunderna på den uppsjö av generiska uppdrag med monotona fiendeflygplan och hangarskepp lätt blir väldigt enformiga efter några minuters spelande. Jag vet inte varför jag ändå har svårt att lägga ifrån mig spelet, kanske är det nostalgi, men i grund och botten bjuder 1943 ändå på en klockren spelmekanik med bra kontroll för två personer samtidigt - utvecklarna hade bara inte kommit på hur man skulle fylla resten av spelet med variation och fantasi när originalet släpptes, vilket också är det enda jag saknar i The Battle of Midway.

Själva emuleringen av spelen fungerar klanderfritt, och jag kan ändra på en rad inställningar såsom skärmstorlek, justera ljudkurvan så att det låter bättre ur mina högtalare, mjuka upp grafiken en smula, rotera bilden för vridbara skärmar och så vidare. Allteftersom jag kommer längre i spelen låser jag upp massvis med bonusmaterial såsom bilder och musik, och möjligheten att spela tillsammans med en vän - antingen via nätet eller hemma på samma soffa - fungerar klockrent. Det enda jag egentligen har att klaga på är att bläddrandet i menyerna går väldigt långsamt, vilket beror på att titeln envisas med att spara i någon minut så fort jag har gjort någon ändring.

2

Hästen är cowboysarens bästa vän i Gunsmoke

Även om 1943 är vansinnigt svårt kommer jag ändå lätt undan då jag har obegränsat med krediter att använda, som låter mig fortsätta på samma ställe som jag dog när min pilot tagit sig vatten över huvudet. Denna lyx har jag däremot inte i det snarlika spelet Gunsmoke, där jag kontrollerar en revolversvingande cowboy i vilda västern och pangar uslingar i ännu en vertikalskjutare. Då prisjägaren Billy Bob dör av så lite som ett enda skott och sedan tvingas börja om från början av banan blir det här snabbt ett mer frustrerande äventyr, men om du bemästrar den skyhöga utmaningen kan detta mycket väl vara det starkaste spelet i samlingen. Värt att notera är att den senare NES-konverteringen av spelet skiljer sig markant från denna arkadversion.

Kommentarer (3)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!