Recension: Monster Hunter 3 Ultimate

En stor best att tämja

En vansinnigt populär spelserie i Japan som knappt märkts av här hemma i Sverige är Monster Hunter. Denna monsterjägarsimulator som närmast kan liknas med ett MMO (massively multiplayer online) för en till fyra spelare har länge väckt min nyfikenhet, men det är inte förrän i samband med denna recension som jag förväntansfullt greppat tag i spelets kontroll och gett mig in i Monster Hunter-världen. Och oj vad ont det gjorde.

1

Spelet är som roligast tillsammans med tre vänner

Monster Hunter 3 Ultimate, som är en utökad version av Wii-spelet Monster Hunter Tri (8/10), är verkligen inget nybörjarvänligt spel. Tröskeln för mig som debutant i monsterjägarvärlden är skyhög, och trots en rad ingående lektioner i början av äventyret är spelets första timmar ändå som att gå in i en stor vägg. Viktiga detaljer utelämnas ständigt och jag har flera gånger fått ta till mig spelets digitala manual för att överhuvudtaget förstå grundläggande men ack så viktiga detaljer i spelmekaniken.

Bara en sådan sak som att det tog en halvtimme för mig och min kompis att klura ut hur man får igång en fungerande samarbetssession, där en av deltagarna spelar på Wii U och resterande på vars en 3DS, skvallrar om frustrationen vi fick genomlida de inledande timmarna. När vi därefter upptäckte att det var mer eller mindre meningslöst att ge sig på samarbetsuppdragen innan varje enskild jägare lagt ner flera timmar i enspelarläget blev våra första intryck inte direkt positivare.

Men det är inte bara tekniska och informativa problem som plågar mig genom inledningen av Monster Hunter. Det absolut största irritationsmomentet är den överdrivet sega och oprecisa kontrollen, samt kameran som aldrig verkar vilja vara vänd åt samma håll som jag. Då jag inte kan låsa siktet på mina fiender, eller ens får någon hjälp att automatiskt vrida mig mot närmsta fiende som i exempelvis DmC: Devil May Cry (9/10) eller God of War Ascension (7/10), svingar jag nio av tio gånger min dolk rakt ut i tomma luften, någon meter från mitt mål.

"Jag bryr mig inte längre om den snäva inlärningskurvan, dålig kontroll och hur spelet verkar hata mig - själva jakten i sig är helt enkelt så rolig att dessa brister känns triviala i jämförelse"

Fartfylld trailer för Monster Hunter 3 Ultimate

Än värre blir det när jag väljer något av de lite tyngre vapnen, som tvåhandssvärden eller projektilvapnen. Då tar det oftast flera sekunder från det att jag tryckt på attackknappen tills själva attacken landar där jag tänkt, och att avbryta mina anfall för att blockera inkommande tar en evinnerlig tid.

Cirka sju timmar in i äventyret händer dock något som plötsligt får mig att förstå storheten i spelet. Jag skickas äntligen ut på min första riktiga jakt efter en stor, otrevlig best. Efter att ha letat runt på olika delar av kartan ett tag hittar jag det skräckinjagande, dinosaurieliknande monstret jag lovat att ta hand om, och en brutal duell där jag verkligen måste utnyttja allt jag hittills lärt mig för att överleva initieras.

Striden pågår i flera minuter, men efter ett tag retirerar min måltavla för att samla nya krafter. Det har då blivit dags för mig att återigen leta upp var besten gömmer sig, men först måste jag vila för att återfå lite hälsa. Fem möten senare lyckas jag äntligen besegra det jättelika monstret och tillfredsställelsen är total. Jag bryr mig inte längre om den snäva inlärningskurvan, dålig kontroll och hur spelet verkar hata mig - själva jakten i sig är helt enkelt så rolig att dessa brister känns triviala i jämförelse.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!