Recension: March of the Eagles

Örnen har marcherat

Oändligt många spel har låtit oss kämpa om europeiskt herravälde under medeltiden och andra världskriget, men få har fokuserat på den turbulenta inledningen av 1800-talet. Detta trots att Napoleontiden också såg ett Europa sönderslitet av en mängd olika krig där vissa landområden bytte nationalitet lika ofta som vinden vände.

I March of the Eagles får jag rollen som en av åtta europeiska stormakter under just denna tid, från 1805 till 1820. Det går också att spela mindre nationer, men i enspelarläget är detta tämligen meningslöst då det bara är någon av de stora åtta som kan vinna.

Egentligen slutade det mesta av Napoleonkrigen redan 1815, men här ges lite extra tid och det behövs med tanke på spelkartans omfattning. Bara Sverige (Finland inkluderat) är uppdelat i fler än 120 regioner. Som tur är används många av dessa enbart för försörjning och det går utmärkt att enbart fokusera på regioner med större städer eller hamnar i.

Vid en första anblick påminner spelet starkt om Paradox Development Studios tidigare titlar som till exempel Crusader Kings II och Europa Universalis III. Spelmotorn, Clausewitz, är densamme och ritar även här upp en riktigt snygg karta över Europa. Jag kan se hur snö lägger sig över träden i de nordligare länderna när årstiderna skiftar, men i övrigt är spelplanen befriande fri från plottriga detaljer.

"Detta kan mycket väl vara den bästa Paradoxtiteln att ge dig på om du sneglat nyfiket på deras tidigare alster men känt dig överväldigad av systemen"

1

Ovanligt simpelt för att vara ett strategispel från Paradox

När jag ser förbi det visuella blir det dock tydligt att det här är ett spel som i huvudsak faktiskt skiljer sig rejält från de ovan nämnda titlarna. Här har intriger, diplomati, politik och avancerade ekonomiska system fått kliva åt sidan, och fokus ligger istället helt och hållet på militära kampanjer med tydligt uttalade målområden.

Istället för mängder av system att balansera mot varandra behöver jag bara tänka på att öka upp mina resurser och bygga på min armé så att jag kan expandera riket och nå total dominans över land och hav. Det känns exempelvis lite ovant att i ett Paradoxspel kunna förklara krig mot ett land utan att behöva motivera det för omvärlden med mer än att jag har lust att ockupera landområden där.

Eurogamers guide: Speldatorn i vardagsrummet Så enkelt gör du din dator soffvänligare Eurogamers guide: Speldatorn i vardagsrummet

De enda egentliga resurser jag har att hålla reda på är dessutom pengar, arbetskraft och "supplies" som närmast kan översättas till logistiska resurser. Allt som allt gör detta spelet mycket snabbare och lättare att förstå sig på än dess större syskontitlar. Detta kan mycket väl vara den bästa Paradoxtiteln att ge dig på om du sneglat nyfiket på deras tidigare alster men känt dig överväldigad av systemen.

Det snäva fokuset visar sig nämligen vara en tillgång och det jag i förhand trodde skulle vara spelets största problem blir istället till en av dess styrkor. Paradox har strömlinjeformat systemen så mycket att March of the Eagles blivit ett rent krigsspel istället för den typ av epoksimulatorer som de flesta av deras tidigare verk är. Det snabba flytet i spelet känns fräscht inom genren för storslagen strategi och jag har roligt inom ramarna istället för att känna mig begränsad av dem.

Kommentarer

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!