Eurogamer.se

Recension: Army of Two: The Devil's Cartel

Vill du räcka mig din hand?

Det är dags att spänna på sig ansiktsmasken och ta på sig den skottsäkra västen i Army of Two: The Devil's Cartel! Tactical World Operations har fått i uppdrag att bevaka en rakryggad mexikansk politiker från en blodtörstig drogkartell och DU ska fixa biffen!

Våra gamla vänner Salem och Rios har förpassats till birollskaraktärer i sin egen spelserie. De används på ett sätt som säkerligen kan gnida AoT-fanatiker mothårs. För mig som gillar de båda två tidigare spelen har alltid sett dem som dumma karikatyrer utan annat än ytlig charm, så jag har svårt att känna mig upprörd. De är dock oändligt komplicerade och fascinerande i jämförelse med detta spels två blöta kartongbitar. Jag tror att utvecklarna fullt medvetet struntat i att skapa intressanta figurer. De har till och med döpt de två "hjältarna" till oändligt fantasilösa Alpha och Bravo.

Det finns även en rad andra T.W.O.-medlemmar i spelet, men de är lika lättglömda som de verkar vara lättdödade. Jag tror inte att jag spelat ett spel där avståndet från en birollskaraktärs introduktion till dess avrättning varit så kort. Till detta kommer ett dåligt manus fyllt av både klyschor och skrattretande försök att förklara bort varför det inte är fel att skjuta mexikanska gangsters.

1

Spelets styrka är, föga oväntat, samarbetet med en vän.

Lika skrattretande är actiondelarna i spelets mellansekvenser. Spelet är baserat på DICE-utvecklade Frostbite 2-motorn vars kanske mest tydliga egenskap är att "allt" går att förstöra. Problemet är att det som fungerar bra när man är i mitten av kaoset ser ut som skräp när kameran zoomar ut. Explosionerna ser påklistrade ut och ljudbilden är katastrofal. Vid flera tillfällen försvinner dessutom dialogen och ansiktsanimationerna utöver de fyra stora namnen är rätt fula.

Annars är det mycket bekant. Bortsett från den tidigare "dra på dig eld"-mätaren har försvunnit, så känner jag mig snabbt hemma. Det går fortfarande att lura på sig uppmärksamhet så att medspelaren kan smyga runt och flankera men spelet fokuserar inte lika mycket på den mekaniken.

Striderna kretsar kring att ta rätt skydd vid rätt tillfälle. Då de flesta skydden snabbt smulas sönder och då fiendesoldaterna har god tillgång till handgranater gäller det också att förflytta sig snabbt. Det händer lite för ofta att jag fastnar i skydd då mekaniken fortfarande är oprecis. Däremot går det utmärkt att slakta på i närstrid då ett R3-tryck innebär automatisk död för motståndaren. Ibland låser de kniv med mig, men lite knapphandrande löser det varje gång.

Kommentarer (2)

Det går inte längre att kommentera. Tack för ditt deltagande!